VAD jag saknar det här. Det gör på riktigt ont i hjärtat av att titta på det, känna känslan i kroppen, men inte ha möjligheten att kunna utöva det själv där jag befinner mig just nu. Men jag vet att jag kommer komma tillbaka dit en dag. Det blir bara en ofrivillig paus nu under studierna, det är vad som jag hoppas på.


Kärleken man har till den här sporten alltså..
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress