Någonting jag gör regelbundet är att skriva dagbok om olika händelser i livet.
Dels för att det både ger roliga och hjärtskärande återblickar, men också för att det är befriande att få ur sig alla tankar som gror, som på ett eller annat sätt inte hör hemma här. In the public eye. 
 
Häromnatten när jag scrollade igenom bloggen (gör det alltid med jämna mellanrum för att titta tillbaka på gamla minnen) fastnade jag vid ett av mina klipp från min YouTube-kanal. First of all; jag är så glad för att jag aktivt dokumenterar saker och förevigar dem. Jag är inte den som är rädd för att publicera mina tankar för att en tid senare helt ha ändrat åsikt om det. Mycket av det som jag laddade upp förut hade jag inte producerat idag och säkert detsamma med det jag lägger upp nu och några månader framåt. Det roligaste är ändå att se tillbaka och se utvecklingen hos en själv, vilket kanske inte är så tydligt på ytan utan mest för mig som har gjort resan utöver det som visas.
 
 
Den här videon VET jag kommer vara så fruktansvärt rolig att titta tillbaka på. Men också med en liten, liten klump i magen. Som jag har sagt tidigare; det finns tider i livet som man är så tacksam för och aldrig skulle vilja ha ogjord, men som man samtidigt aldrig skulle vilja göra om igen. 
 
 
Angående att ändra åsikt och ångra saker som man någon gång har publicerat på nätet; Det finns videos som jag har gjort privata av den enkla anledningen att jag knappt kan kolla på dem själv haha. Materialet i sig är inte hemskt. Men jag är medveten om att det kan vara just den som ger "the first impression" till någon och när jag själv inte längre står för mina svar eller resonemang i videon så känns det onödigt att den ligger kvar. Videon ovan är lite kul, men på gränsen till att den läggs i privat alltså haha. Blir ju cringy av mig själv! Den visar också EXTREMT tydligt hur jag byter dialek kors och tvärs. Min ena bror tycker tydligen jag snackar sjukt konstigt och kommenterar alltid det med "Men vad har du för dialekt kvinna?!". 😅
 
 
De första 6 minutrarna uppdaterar jag om läget och snackar lite framtidsplaner. 15 Januari 2017 ⬆️
Att gå ifrån att inte se sig själv trivas som en "Stockholmsbo, till att inte vilja flytta därifrån fem månader senare.  Jag grät på tåget hem kommer jag ihåg, fick lite småpanik och klättrade nästan på väggarna de första veckorna. Kändes som att jag gick miste om hela livet och var så rädd för att återvända till det jag flyttat ifrån tidigare. Det kändes nästan som när mina fina vänner komiskt nog kallar Örebro för Norrland → helt dött haha. Uttråkad var ett understatement!
 
Vill du prenumera på min kanal så kan du göra det HÄR.
 
Med tanke på hur pass aktiv och oberörd jag är över att dela saker på nätet så ser jag mig definitivt som en öppen person. Jag har aldrig varit den som har snackat mest, men att dela med mig och vara frispråkig har jag noll problem med. Vill du veta någonting, fråga så får du ett svar. Sen är ju det egentligen aldrig den svåra biten, att snacka erfarenheter. Det svåra är att blotta sina absolut innersta tankar och högsta drömmar. Saker som får någon att verkligen se vem du är. Saker som antingen kommer make you – or break you. Hur många vågar vara öppenhjärtliga och ärliga där?
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress