Hej från den numera färdigutbildade journalisten!
Jag vet inte ens hur jag ska försöka summera de två åren som precis har gått. De har innehållit så sjukt mycket minnen, rädslor, utmaningar och äventyr. Både saker som jag har skrivit om här men framförallt erfarenheter och upptåg som jag har valt att lämna utanför. Man kan i alla fall sammanfatta den här tiden med att den verkligen har förändrat mig på riktigt!
 
Jag har träffat så många härliga människor sedan jag började plugga där uppe, inte minst min fina bestie Nicole. Jag hade aldrig varit den personen jag är idag om det inte vore för henne, och det är jag så sjukt tacksam för. Det är häftig att tänka på hur mycket vi båda har växt och utvecklats som personer under den här tiden. Både privat och i yrkeslivet. Oj vilka upptåg vi har haft alltså haha, if you only knew!
 
 
Det var med en klump i magen som jag steg av tåget i ett regnigt Hallsberg tidigare imorse. Inte för att jag är olycklig men för att jag insåg att det här inte är platsen för mig längre. Det som jag verkligen vill ha finns i en stad som jag precis har lämnat och det fick mig ärlig talat att känna mig ganska så tom. Jag har varit så skeptiskt och haft svårt att se mig själv bo i Stockholm sedan jag började plugga där. Strategiskt sätt är det smart att bo i en huvudstad, men för mig har det aldrig känts rätt och därför har jag heller aldrig tvingat mig själv till det. Idag rann inte tårarna av längtan hem utan av besvikelse och hjärtekross för det liv som jag var tvungen att lämna kvar. Jag skäms inte för att erkänna att jag har ändrat mitt synsätt på ett potentiellt liv i Stockholm - snarare tvärtom. Jag har slitits mellan de här två ställena i snart två hela år och det har inneburit jäkligt mycket stress, ångest och ensamhet. Att vilja vara på två ställen samtidigt men inte tillräckligt mycket på någon av dem har varit så påfrestande och sjukt jäkla jobbigt. Men precis lika jobbigt som det har varit, så har det också gett mig en möjlighet att få lite variation medan jag fortfarande hade den trygga punkten att stå på undertiden jag byggde upp allt det nya.
 
 
Det hände dock någonting med mitt sätt att se på livet för några veckor sedan. Plötsligt kändes vardagen inte lika tom i den lilla ettan i Bromma. Det fanns alltid saker att göra och någon längtan hem hade jag inte trots att det hade gått över en månad. Vid det laget innan kunde jag knappt bärga mig efter att få ge mig iväg på motorvägen och spendera helgen tillsammans med nära och kära. Men nu kändes det mest långt bort och nästan lite onödigt eftersom jag inte hade något behov av det. Möjligheten till spännande saker i Stockholm lockade mer än några lugna timmar i hemstaden. Jag tycker fortfarande det är superskönt att komma hem hit till landet. Men den här gången är det annorlunda, förmodligen för att jag inte har en plan för hur länge jag ska stanna.
 
Jag var inte i närheten av såhär känslosam när jag slutade gymnasiet. Men de här två åren har verkligen betytt så mycket mer för mig än bara en utbildning. Jag har flyttat till en ny stad, träffat fantastiska människor, brottats med både mig själv och de utmaningar jag har ställts inför. Jag kan med säkerhet säga att jag inte är i närheten av samma person som jag var innan. Jag är inte ens samma person som jag var för en månad sedan, eller en vecka till och med. Man utvecklas ständigt och kanske ännu mer när man ständigt utsätts för nya situationer och utmaningar som man aldrig har upplevt innan. Jag tror att jag är lite rädd för att det ska stanna av och att jag inte ska hitta nya saker att pusha mig själv i. Det är en av anledningarna till varför jag med stor säkerhet inte kommer bli långvarig här i Örebro, det kan jag säga.
 
Nu har jag varit hemma i lite mer än åtta timmar och längtar redan tills nästa gång jag åker tillbaka. Jag vet att jag är sådan här när jag känner någonting i hjärtat och jag vet att känslan kommer avta så snart jag har landat lite. Men också att den aldrig kommer försvinna helt. Oftast så är det ju så det slutar, att det blir det man inte trodde det skulle bli. Jag avskydde att skriva artiklar i skolan, nu är jag journalist. Jag såg aldrig mig själv platsa i Stockholm, nu är det där jag vill vara helst. Men det är det som är det häftiga med livet ändå - att man alltid kan ändra sig.
 
Nu ska jag krypa ner i soffan och käka lite glass. Börja fundera lite på ett sammanfattat inlägg av det vi gjorde igår och saker som jag har gjort under den senaste veckan. Kanske ta en nap och ta igen lite förlorad sömn... vi får se helt enkelt! Ha en supermysig kväll så hörs vi snart igen. Kramar♥
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress