Jag längtar tillbaka

Jag fick rota bra och länge i arkivet för att hitta de här gamla godingarna. Det känns lite som ett annat liv, vilket det på ett sätt är.
Känns ganska surrealistiskt att sitta här i min lilla studentetta i Stockholm med trafiken som brummar utanför, samtidigt som jag slängs tillbaka till minnen som då var mitt liv, mitt allt. 
 
Strax efter att vi förlorade Corina så hände det någonting och saker började gå alltmer utför för mig. Jag fick inte till det. Någonting som tidigare alltid hade varit min grej skar sig och jag lämnade nästan alltid ett ridpass med känslan av att det var någonting som inte funkade. I slutändan så skämdes jag för mig själv och min icke prestation, både på hästryggen och på marken. Därefter tog jag egentligen aldrig aktivt valet att lägga mitt hästintresse på hyllan. Det mer eller mindre bara blev så.
 
Sedan min flytt till Stockholm hösten 2015 har jag fokuserat på att leva mitt liv utanför hästarna. Det har varit nyttigt att låta andra saker i livet ta större plats, samtidigt som det har varit tufft att utelämna någonting som jag i hjärtat fortfarande vill göra. Inte minst för att jag aldrig hade levt ett liv utan hästarna innan och visste knappt hur man levde en så kallad "vanlig" vardag. Det var nog, och är fortfarande, den största utmaningen med det hela. Jag är redo att ta upp mitt intresse igen, men med det så kommer det lite blandade känslor också såklart. Jag menar, förut stressade jag sönder om jag inte hade ridit ett pass på tre dagar - en vecka, nu har det mer eller mindre gått år. Främst tror jag det är rädslan för att jag ska tappa känslan. Att det som innan var en sådan sjävklar sak för mig ska kännas främmande och lite svårt att hitta tillbaka till. Det är vad jag är rädd för. 
Min önskan just nu är att få kliva i stallskorna och trycka ner ridhjälmen på huvudet igen. Skulle jag få en borste i handen och få rykta i timmar så skulle jag förmodligen stå och fälla en glädjetårar eller två medan jag gjorde det (haha). Mitt utövande kommer aldrig vara på en professionell nivå tävlingsmässigt där syftet är en satsning för mig som ryttare i fokus. Jag älskar sporten och allt som tillhör den. Men jag vet också vad som krävs för ta intresset utöver en hobbynivå och det kräver hårt slit, ekonomi och otroligt mycket hjärta. Jag trivs med att få vara en del i den elden. Men strålkastarljuset får gärna skina på någon annan.
allmänt - fredag - ridsporten - tankar - vår2017

Video - min vecka i Edinburgh

 
Efter nästan två månader så har jag äntligen laddat upp vloggen från Edinburgh.
Redan innan resan så bestämde jag mig för att jag skulle gå efter principen som jag snackade om i början på året (ni kan läsa det inlägget här). Nämligen att uppleva först och dokumentera sen. Jag är för allt som handlar om att föreviga minnen och uttrycka mig kreativt, men i slutet av dagen så värdesätter jag de verkliga händelserna först. Även om jag lätt rycks med och snabbt drar upp kameran så fort något händer. Någon mer som känner igen sig?
 
Hoppas ni tycker om videon och de små stunderna jag lyckades fånga. Kommer utan tvekan resa tillbaka dit någon dag. Ni som är sugna borde definitivt göra det också!
allmänt - edinburgh - onsdag - tankar - vår2017 - youtube

Skillnaden på att vara själv och att vara ensam

Bilder från förra söndagen när Ida var på besök.
Har haft en sådan himla härlig dag idag. Promenerade bort i solen till en sjö här i närheten och satte mig där en stund. Två svanar cirkulerade runt bryggan och trots att det blåste så var det sådär fridfullt och skönt så man blev alldeles lugn inombords. Fick mig att tänka på förra våren när vi satt i shorts och collagetröja på en brygga, åt siaglass ur burken och såg solen gå ner i horisonten. En kväll att minnas!
 
Nu har jag istället förflyttat mig in och sitter på golvet med fönstret lite på glänt. Lyssnar på ett mysigt akustiskt album och skriver lite till er. Insåg nu att jag knappt öppnat käften och sagt ett ord idag haha, hur nöjd med att bara få vara lite själv? Jag har ingenting emot att spendera tid på egen hand, på samma sätt som jag inte har någonting emot att spendera den tillsammans med någon annan. Det är också skillnad på att vara ensam och att vara själv. Att känna sig ensam tror jag ingen uppskattar i den mån att man inte aktivt har valt det. Medan att välja egentid är något helt annat. Har defintivt upplevt båda. Vad föredrar ni? Att ständigt umgås med någon eller att få vara själv då och då?
 
allmänt - söndag - tankar - vår2017