När jag började skriva det här inlägget så var det mest för att jag var uppgiven. Uppgiven över hur någonting som egentligen är så lätt, ska vara så förbannad svårt.
 
Det känns som att jag halkar efter i livet.
Jag blir 22 år i år och än har jag fortfarande inte hittat det där som så mångar andra redan har gjort. Den stora kärleken. Under det senaste året har jag verkligen utmanat mig själv till att våga vara obekväm och säga hur jag känner. Diggar jag någon så säger jag det, vill jag lära känna någon så säger jag det. Till en början var det fruktansvärt att erkänna sitt intresse för någon utan att räkna med några som helst känslor tillbaka. Vet inte hur många gånger hjärtat har klappat i halsgropen och jag helst velat radera meddelandet eller vända på klacken och gå. Men jag lärde mig snabbt att det är någonting befriande med att vara ärlig, snarare än jobbigt.
 
Min största mardröm i livet är att leva ensam. Det får låta precis hur dramatiskt som helst, men ett liv utan den största kärleken kan vara bland de (få) värsta sakerna jag kan tänka mig. Det skär i hjärtat varje gång jag tänker på att det finns en chans till att det blir precis så. Det gör mig nästan precis lika frustrerad som Charlotte i Sex and the city, ni vet, när hon utbrister sin frustration över att hitta den rätte. I quote: I´ve been dating since I was fifteen. I´m exhausted! Where is he?!  För precis så känns det ju. Vart tusan är han?
 
Det känns som att jag gjort mitt yttersta på många sätt. Jag har vågat och jag har varit jäkligt feg. Granskat och varit nyfiken, vågat släppa in när det har känts rätt och tackat för mig när det har känts fel. Jag har varit intresserad och jag har varit kär, väldigt kär. Men jag har fortfarande inte hittat det. Det handlar inte om att välja första bästa för att jag skulle vara kär i idén av kärlek, utan för att jag genuint tror på att livet är menat att leva tillsammans med någon. Det var inget som jag hade behov av innan men som växer i takt med att jag bygger mitt eget liv. Jag gjorde aktiva val att ta ett steg tillbaka under mina tonår när det kom till relationer. Varför? För att jag var fruktansvärt rädd för att vara sårbar. Jag gick från att vara en ganska kaxig och självsäker unge till någon som inte ville ta plats överhuvudtaget. Jag ville inte sätta mig själv åt sidan för att låta en potentiell pojkvän komma mig för nära inpå livet. Jag var inte redo för det då helt enkelt, inte på samma sätt som jag är nu.
 
Hur agerar man då, när man hittat någon som man fastnat för? Du försöker, känner efter och ser om intresset är ömsesidigt. Om det är läskigt med obesvarad kärlek? Of course it is! Varför tror ni så många aldrig berättar hur de känner? 
Jag vill tro att jag är ganska bra på att våga visa vad jag känner. Åtminstone så försöker jag vara det. För mig är det hundra gånger mer värt med en kille som vågar ta första steget och jag kan tänka mig att känslan är likadan the other way around. Det finns liksom ingen anledning att spela svår när det kommer till mig, antingen så är jag redan intresserad eller så är jag det inte. Jag spenderar hellre tid genom att lära känna någon än att gå runt likt katter kring het gröt. Även om jag vet att den tröskeln är svårare att kliva över själv än att vänta på att killen ska göra det åt dig. Sen om det inte skulle vara besvarat så är ju inte det hela världen. Men jag önskar såå att det inte skulle behöva vara så skräckinjagande att vilja lära känna någon. Hur det kan vara så ångestladdat att ställa en enkel fråga till någon när det egentligen borde vara så himla simpelt;
 
– Jag tycker du verkar vara en najs person, skulle du vilja hänga någon gång?
 
Done. Fan det är så många chanser som man går miste om alltså!
 
Sen är det ju det där när man vill hitta en potentiell pojk- eller flickvän. Kanske swipar man frisk på tinder eller så gör man som mig, hoppas på att faktiskt träffa någon i verkligheten. Men råden går verkligen så isär här;
Sitt inte och vänta för då kommer han inte dyka upp, sluta leta så dyker han upp - men va? Vad ska jag göra då?
 
Jag går heller inte riktigt med på argumentet att du får "settle for less". Att ens förväntningar skulle vara för höga och att det är därför du inte har hittat kärleken än. Visst när man trodde att Zac Efron magiskt skulle dyka upp och du skulle bli hans one and only love - men de förväntningarna känns ju något förminskade by now. Du letar ju trots allt efter någonting hos den andra som du fastnar för, och det går inte att styra över. Jag har mött killar som jag önskade för mitt liv att jag skulle falla handlöst för, men aldrig gjorde. Samma som de som jag verkligen känt någonting för, fast jag vet att jag inte borde. Någon kan trots allt var helt "rätt" på papper, men utan att du känner någonting. Samtidigt som någon kan ha ett förflutet som inte passar in i din mall, men som det slutar med att du faller handlöst för. Alla människor kan förändras och det är där jag verkligen tycker att man ska våga ge någon en chans. 
 
Jag vägrar tro att det är orealistiskt att hitta en kärlek som tar andan ur dig. En som gör dig nästintill beroende av någon annans sällskap. Jag har känt det - men så få gånger att det knappt går att räkna på en hand. I slutändan så vet jag faktiskt inte vad som är värst. Besvikelsen efter alla gånger du har känt det och försökt hitta kärleken, eller rädslan för att du aldrig kommer hitta den.
Sanna

Modigt skrivet Rode! Med risk för att låta som en gammal tant nu men... du är 22. Det är lugnt. Jag tyckte JAG var gammal när jag träffade min nuvarande pojkvän (24), som att det typ var för sent för att hitta rätt person så sent i livet. Men nu inser jag att vi var, och ÄR, fortfarande unga och väldigt många träffar sina "stora" kärlekar mycket senare i livet. Kan tilläggas att min pojkvän är 3 år yngre och ibland tycker jag lite synd om honom att han träffade mig (lite självgott nu, well) så tidigt i livet - han hann ju knappt träffa alla de där måndagsexamplaren innan! Så om jag önskar det till honom, kan jag tänka så i din situation... Passa på att hänga med många, olika, roliga, personer som verkar spännande men kanske inte är Den Enda Rätta. Sen så kommer du korsa dina vägar men en sådan och då känns det bra att veta vad du har att jämföra med. ;-) Förstår du vad jag menar? Summan av kardemumman är att jag tycker du ska ta det lugnt. Det händer när det händer och tills dess kan du bara go with the flow och ha jäkligt kul på vägen! <3

Svar: Återigen, tack för din kloka kommentar Sanna. Kramar till dig!
Rode Gradin

Maria Pettersson

Jag har varit precis där du är och nu ska jag skriva en kliscje (stavningen på det ordet???!!!): sluta leta och lev ditt liv. En dag kommer en av grabbarna falla totalt för att du vågar ta första steget och vilja vara med dig. Ut och res, gör saker som du tycker om. Ju mer du trivs med ditt liv desto mer utstrålar du öppenhet för andra! :)

Svar: Tack för också du för din kloka kommentar! Håller helt med dig i resonemanget, även om jag tror att det "går" att kombinera båda. :) Resa, utvecklas som person och leva livet - samtidigt som man är öppen för att hitta kärleken. Gör man det längs vägen så är ju det bara ett stort härligt plus! :)
Rode Gradin

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress