29 oktober 2017

Gaming och Risotto

Allmänt

Ett litet inlägg från i tisdags!
För det första bestämde jag mig för att inviga skjortan som både känns och ser ut att höra hemma i "pyjamas garderoben". Inget mig emot. :) På dagen gled jag runt för att fixa lite ärenden. Sedan drog kusan vidare för risottomiddag och spelkväll!
 
Den här goingen kan man ju bara inte få nog av.♥ Så personlig och knähund i ponnystorlek, typ. Det är så tomt utan en egen plutt här hemma. Även om det öppnar upp för mer spontanitet på annat håll, så tror jag på ett liv med djur inblandat. Hästarna ger en grymma insikter som ansvar, planering och fokus. En hund ger sällskap, trygghet och empati, och vise versa inom båda områdena. Möjligheten att ha båda i livet i framtiden vore ju en dröm, vill jag tro. Sen vet man ju aldrig vart tillfälligheter och möjligheter tar en. 
 
Ida visade ett superkul spel förra gången vi umgicks hos dem. Ett riktigt sådant där asjobbigt och samtidigt dökul spel som får en att både tänka och stressa som en idiot om vartannat haha. Kommer inte ihåg exakt vad det hette, mer än att huvudkaraktären heter Hue och att spelet går ut på att göra saker med färger, typ. Luddigt men sååå underhållande verkligen! Tycker tv-spel överlag kan vara fett kul, så länge det inte handlar om att skjuta hej vilt. Alldeles för seriöst för min smak. ;) Kom ihåg när vi var små och spelade Crilles bilspel han hade, eller Barbie med hästar. Alltså barndomskärlek till det!
 
Nu ska jag kolla om andra säsongen av ryttareliten och käka smågodis. Klockan är då alldeleles för lite i jämförelse med min mat och sovklocka. Uff för vintertid och mindre dagsljus, sicket dumt påhitt. ;)
 

27 oktober 2017

Middag för tre

Allmänt

Med två som studerar, en på annan ort och en med en nyfunnen kärlek, så kan det vara svårt att få ihop alla på ett ställe. Men igår lyckades vi!
Tjejerna kom hem till mig där jag bjöd på tacogratäng med en fräsch sallad till. Är ni också sådär att ni velar i all oändlighet när det kommer till middagsrätter? Har alltid så svårt att komma fram till någonting vettigt som inte känns för basic. Måste nog utöka receptboken lite!
 
Förresten; Huur tråkigt är det inte när det är såhär mörkt? Förstör mitt fotoflow totalt haha. Och vet ni vad? Jag trodde knappast jag någonsin skulle säga det här; men jag har ingen som helst längtan efter jul. I vanliga fall räcker det med att jag ser en kartong pepparkakor, känner doften av kanel eller föreställer mig julgranen på sin vanliga plats vid trappen för att det ska pirra till med ett litet lyckorus. I år känner jag mig bara likgiltig inför både paketinköp och pyssel. Som jag sa till mamma igår; 
 
– Det känns det brukar kännas inför midsommar. Inget märkvärdigt what so ever.
 
Haha, så deppigt! Snälla kom och överrös mig med lite excitement någon!! 
 
Hur som helst, tillbaka till gårdagen. Vi satt där runt köksbordet och diskuterade livets alla små delar. Är så glad för att vi alla tre har gått från gymnasiets stökiga år till ung vuxen. Från spikraka mål och vägar till hopplöshet och osäkra vägval. Jag själv inser att jag befinner mig mer i det sista alternativet just nu, efter att ha utvecklats framåt de senaste två åren. Står helt still på alla plan känns det som. Jag är till största del den enda som sitter på makten för att förändra det. Men är helt inspirationslös och har slut på både lösningar och idéer. Lite som att stå i mitten av en rondell och ba; "Happ, vilket håll ska jag åka mot nu?" Jag kanske inte skulle kalla det för hopplöshet ändå, utan mer som total förvirring och ett "What the hell am I doiiiing?".
 
Till kvällen passade jag på att plocka mig en påse lösgodis igår. Ska krypa ner i soffan och ha äkta fredagsmys. Fundera ut några porträtt jag vill fota. Tjabo hade varit perfekt för det med sin svarta päls och snälla ögon..♥ Får hitta mig en annna kandidat till det istället. Nu ska jag lämna ifrån mig datorn en stund, få lite frisk luft och åkerkomma med förhoppningsvis nya idéer och fräsch inspiration. Jag har trots allt friheten att HELT skapa mig ett nytt liv, vart jag vill och med vad jag vill. Nu jäklar ska jag hitta någonting som får hjärtat att bulta lika extra! Expedition new adventures (och gärna innan jag blir helt tokig och börjar ta drastiska och dumma beslut haha). Happy Friday på er!
 
Vi har sett och delat. Fått värk i hjärtat och ilska i fingertopparna. Jag förstår att det kan vara svårt att inte brusa upp sig när kvinnor kastar ut sig "alla män" åt höger och vänster. Eller som att vi överdriver när vi berättar om sårbarheten att leva som kvinna i ett såkallat "mansdominerande samhälle". Jag tänker inte dra alla män över en kam, var och en får stå för sig. Men inte ens jag kan se förbi alla de gånger när jag har känt mig maktlös, sårbar eller bara rent utsagt utmattad av att behöva fajta om respekten. Respekten för min egen kropp.
 
Jag brukar ärlig talat vara lite försiktig med att ta ton när det kommer till sådana här grejer. Mest för min egen skull faktiskt, för att slippa risken för eventuella kommentarer eller konflikter där efter. I tisdags bestämde jag mig ändå för att göra det. En sådan viktig sak som spridit sig och tagit hela internet med storm. Skrev en text, valde någon bild från arkivet och publicerade. Jag och mamma sitter i bilen i stan när jag öppnar en notification från bilden som gör mig alldels varm i hjärtat. Scrollar sedan upp och inser att jag har ytterligare en kommentar, men tillskillnad från den första så får den här mig att skratta rakt ut – av förvåning. 
 
"Says her body isn't a piece of meat to look at...posts trashy pictures showing off her body"
 
Den här snubben (dock lite oklart) har alltså bestämt sig för att antingen söka upp taggen #metoo och scrollat genom flödet, eller hittat min bild av en slump, för att sedan skriva ihop en kommentar om hur trashy jag är? *Suck*
Och ja, du har helt rätt. Det var precis min tanke när jag valde bild och tryckte på publicera. Att jag skulle vara så tydlig som möjligt och samtidigt ta tillfället i akt att visa upp min kropp lite extra. Ber om ursäkt för det mixade budskapet. Men för all del – säg det inte till mig en gång utan flera så att jag verkligen förstår. Under en bild med en hashtag som står för problematiken med våldsbrott, och sexuella trakasserier.
 
 (För dig som vill läsa resten av kommentarerna så går det att göra HÄR)
 
Att du blir provocerad fysisk och psykiskt av någonting som anses sexuellt utmanande, den biten kan jag förstå. Men att använda det som argumentet till att våldföra sig på någon eller slänga ur sig trakasserier, det är bara fucked up. 
 

 
Jag minns när någon gick över gränsen för första gången. Då var jag mellan åtta och nio år gammal. Vi spelade fotboll på skolgården när en kille yngre än mig bestämde sig för att det var läge att grabba tag om min ena skinka. Det enda jag minns av situationen var att jag blev förvånad, lite ställd, och undrade vad tusan han höll på med. 
 
Nästa gång gick jag i korridoren i bollhallen. Fjärde klass. Två killar kommer bakom mig och drar ner mina byxor, men lyckas inte riktigt. Jag vänder mig ilsket om och jagar de båda in i deras omklädningrum, där jag stannar av respekt och skriker ilsket vilka fegisar de var. Jag minns inte ens att jag tvivlade på att säga det till läraren på direkten, vilket jag gjorde. Efter skolan kom den ena killen krypandes och ville be om förlåtelse. Bland annat genom att skylla på den andra killen, att han själv inte hade velat vara delaktig. Visst grabben. 
 
Under gymnasietiden var jag på väg mot bussen mitt på ljusa dagen inne i stan. Jag går förbi två män på en bänk och hör sedan hur de kommenterar min rumpa på vägen bort. "Titta på den där då" "Åh, jag kan inte släppa den med blicken". Kände mig smutsig, utittad och så sjukt jävla obekväm. Efter den dagen var jag noga med att både bära långa tröjor, och slänga de tajta jeansen jag burit längst in i garderoben. 
 
Jag sitter och fikar med en killkompis. En vanlig vardagskväll i gallerian. Två män med ett barn sitter snett åt höger ifrån mig, bakom ryggen på killen jag är där med. Plötsligt hör jag kommentarer som "henne skulle jag kunna tänka mig vara otrogen mot min fru med" och ser i ögonvrån hur de båda har vänt sina ansikten mot mig. Jag är för rädd för att säga någonting, för rädd för att ens titta ditåt med risk för att möta deras blick. Känner mig illa till mods, arg och stelfrusen. 
 
Jag skulle vilja påstå att jag har varit ganska förskonad som tjej. Vissa gånger har det varit på bådas villkor när en kille har tagit initiativ. Andra gånger inte, som exemplen ovan. Jag vet att jag som ung tjej kommer fortsätta bli utsatt för killars skeva världsuppfattning om att uttnyttja någonting som inte är deras. Både min kropp såväl som mitt förtroende. Någonting som de varken har förtjänat eller fått lov till. 
 
Men jag vill dock inte avsluta det här inlägget med hopplöshet. Utan tilltro och vetskapen om att det finns bra, kloka och vettiga snubbar där ute. Er borde det snackas mer om, för ni är dem som kan göra en förändring på riktigt!