19 augusti 2018

Movie night

Allmänt

I onsdags blev det en helkväll i staden.
Jag skyndade mig hem från jobbet, duschade och klädde på mig för att åka in till Örebro och bion. Minns inte senast jag såg en film i en biosalang, men den här var helt klart värd upplevelsen.
 
Vilken mysig kväll vi hade! Ett gäng kvinnor i olika åldrar som både skrattade och grät till de skildrade känslorna på bioduken. Jag pratar givetvis om den senaste Mamma Mia-filmen som jag tror vi alla kände igen oss i på ett eller annat sätt. Tänkte på det där: tycker det är så fint hur man kan gå ifrån att bara vara mor och dotter, till två jämlika kvinnor med en oersättlig vänskap. Så känner jag inte bara med min mamma, utan med vuxna kvinnor som jag har växt upp omgiven av. Plötsligt delar ni samma värld och formar en en annan typ av relation och förståelse. Utan filtret som skiljer vuxen från barn. 
 
Nu till en annan sak som hade kunnat sluta riktigt illa.
På vägen in mötte jag och den bil som låg framför mig en klunga cyklister i en kurva (värt att nämna att föraren innan mig övningskörde). På en millisekund hinner jag reagera på att det kommer en bil i motsatt riktning i vårt körfält, förbi cyklisterna. Jag tvärbromsar och ser bara hur den stackars föraren framför mig är på väg att styra bilen ner i diket för att undvika en given frontalkrock, med både oss och cyklisterna inblandade. Jag vet inte hur men med någon meter tillgodo klarar vi oss alla helskinnade ur situationen. Misstag kan alla göra, men det är särskiljet från ren idioti. Hoppas innerligt att den som övningskörde inte tappade modet i trafiken efter det. Så inte värt skadan det kunde ha lett till. Var rädda om varandra där ute!

18 augusti 2018

I barndomstrakter

Allmänt

Sitter just nu och fryser ute på trappen (frysa vid +18 känns stabilt). Tänkte därför passa på att dela med mig av de här bilderna från en varm sommardag i juli. 
Som jag skrev på Instagram så klev jag över den här bron med skräckblandad förtjusning. När vi var små besökte vi platsen regelbundet och av någon anledning så tyckte bröderna mina (en av dem i alla fall) det var fantastiskt kul att jaga oss syskon över bron. I förhoppning att någon tillslut skulle trilla ner. Det var betydligt mycket mer vatten back then och det faktum att plankorna "studsar" när man går på dem och att det bara finns räcke på ena sidan var givetvis en mardröm för mitt sjuåriga jag haha. 
 
Den här gången var det bara jag och mamsen som tog med picknickkorgen och gick den lilla stigen bort till viken. Det var säkert tio år sedan jag såg klippan och den vita sandstranden, men allt var sig likt. Nu vill jag inget hellre än att packa ner filtar, dra på mig den tjockaste polotröjan jag har och bara sitta där i tystnaden en lite kyligare septemberdag. 
 
Igår klev jag ut från NA´s redaktion en sista gång, for now. Den solbrända huden har bleknat, gräset är återigen grönt och nätterna är plötsligt ensligt mörka igen. En början och ett slut. Nu ska jag ta varje dag lite som de kommer, förhoppningsvis få några sista soltimmar och välkomna livets små påhitt. Jag är så, så tacksam för de senaste månaderna och för vart jag befinner mig just nu. Jag kanske inte har fått möjligheten att bära alla de nya sommarkläderna som jag så ivrigt köpte i maj. Men vad gör det när du fann lyckan i så mycket mer än bara materiella ting. 
Åtta veckor. Så fort var de här och förbi. På måndag kliver jag in på kontoret för min nioende vecka, om sju dagar kliver jag ut mot nya äventyr. 
Jag har en tendens att hamna på dem ställena jag säger att jag inte kommer vara på. För ett år sedan var dagstidning inte ett aktuellt alternativ för mig. Det intresserade mig inte. Jag la det på hyllan, satsade dit hjärtat ville och agerade utifrån möjligheter som kom min väg. Men det enda jag ställdes inför var ytterligare en start från noll. Tillslut vände jag blicken, bestämde mig och sökte mig mot motsatt riktning. Sökte ett sommarvik på Örebros lokaltidning Nerikes Allehanda, fick jobbet knappt en vecka senare och nu kan jag med handen på hjärtat säga att det beslutet visade sig vara framgångsrikt. Jag har jobbat intensivt, dagarna har gått i ett från det att jag sömndrucket har öppnat ögonen på morgonen till att jag slutit dem igen på kvällen. Men jag har lärt mig att när ens sysselsättning inte känns motig, så gör inte heller ett högt tempo det. Förr eller senare kan man stupa vare sig man gör saker för att man vill eller inte. Men under korta perioder så går det, det flyter på bekymmerslöst och att finna det är en befrielse.
 
Även om jag i skrivande stund inte är helt säker på hur mitt liv kommer se ut framöver, så vet jag att jag aldrig vill sluta lära mig. Aldrig fastna i ett mönster och inte ta mig framåt. Om en väg tar slut så hittar jag en ny, om jag så måste vända om ett par gånger innan jag hittar rätt. Än så länge har alla pusselbitar fallit på plats tillslut. Hur hopplöst det än har känts i stunden. Jag är fortfarande ung och vill tro att jag tar tillvara på den möjligheten genom att testa mig fram. Stänger dörren när någonting känns fel och välkomnar det som känns rätt. Livet är din spelplan. När du inser att saker inte behöver vara på liv och död börjar du våga ta simtag på djupare vatten än vad du kanske är redo för. Var nyfiken och samla på dig kunskap om stort som smått. När du är mer intresserad av att hålla blicken på din egen vägbana än någon annans, det är då du är på rätt väg. 
 
 
Till dagen idag: Vi bestämde oss för att ta en dag vid sjön. Det hela slutade med någon timme, med moln som skymde de värmande solstrålarna och vindar som tog med sig både sand och vattenstänk. Istället för de där härliga strandtimmarna jag hade sett fram emot, blev det kladdkaksfika och några timmar på en köksstol. Minst lika tacksam eftermiddag ändå, men utan solkysst hy och mörkare pigment.