18 augusti 2018

I barndomstrakter

Allmänt

Sitter just nu och fryser ute på trappen (frysa vid +18 känns stabilt). Tänkte därför passa på att dela med mig av de här bilderna från en varm sommardag i juli. 
Som jag skrev på Instagram så klev jag över den här bron med skräckblandad förtjusning. När vi var små besökte vi platsen regelbundet och av någon anledning så tyckte bröderna mina (en av dem i alla fall) det var fantastiskt kul att jaga oss syskon över bron. I förhoppning att någon tillslut skulle trilla ner. Det var betydligt mycket mer vatten back then och det faktum att plankorna "studsar" när man går på dem och att det bara finns räcke på ena sidan var givetvis en mardröm för mitt sjuåriga jag haha. 
 
Den här gången var det bara jag och mamsen som tog med picknickkorgen och gick den lilla stigen bort till viken. Det var säkert tio år sedan jag såg klippan och den vita sandstranden, men allt var sig likt. Nu vill jag inget hellre än att packa ner filtar, dra på mig den tjockaste polotröjan jag har och bara sitta där i tystnaden en lite kyligare septemberdag. 
 
Igår klev jag ut från NA´s redaktion en sista gång, for now. Den solbrända huden har bleknat, gräset är återigen grönt och nätterna är plötsligt ensligt mörka igen. En början och ett slut. Nu ska jag ta varje dag lite som de kommer, förhoppningsvis få några sista soltimmar och välkomna livets små påhitt. Jag är så, så tacksam för de senaste månaderna och för vart jag befinner mig just nu. Jag kanske inte har fått möjligheten att bära alla de nya sommarkläderna som jag så ivrigt köpte i maj. Men vad gör det när du fann lyckan i så mycket mer än bara materiella ting. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress