Pengar på kontot och den första, för många, vardagliga fredagen är återställd.
En bacill tycks inte vilja släppa taget om min kropp och motvilligt spenderar jag dagens ljusa timmar bland för många kuddar och mjuka lakan. Känner vindens svala vindar som får gardinerna att svaja och slår en skamsen blick ut på den växande gräsmattan. Rastlös och obrydd, bultande hjärta men energilös. Plöjer igenom tårdrypande bröllopsvideos och hoppas på en friskare morgondag. 
 
Har svårt att acceptera att sommarnätter numera är ett minne blott. Himlen gick från gyllene, till sjärnklar och slutligen nattsvart. Höstjackorna plockas fram alldeles för tidigt och kräftskivorna avlöser varandra. I samma veva kom jag och tänka på ett av de tillfällena när vi gjorde kräftfisket till någonting alldeles extra. 
 
Vi växte upp med ett syskonpar på andra sidan vägen där vi bor. Som barn sprang vi emellan husen för att umgås tillsammans med de äldre syskona eller på egen hand. Jag som ensam tjej kunde sitta i timtal och titta på när grabbarna var djupt försjunkna i ett TV-spel, i väntan på ett förhoppningsvis roligare upptåg. Det traditionsenliga kräftfisket var ett av dem.
 
En stjärnklar natt i augusti bäddade vi med madrasser, täcken och kuddar på den stora altanen på husets baksida som vetter ut mot fälten. I bakgrunden hördes syrsor och den friska kvällsluften gjorde det nästintill omöjligt att somna. Förväntansfulla föll vi slutligen i sömn och vaknade bara timmar senare av gryningens genomträngande morgonljus. Med hinkar och verktyg trängde vi ihop oss på den alldeles för lilla solgula fyrhjulingen för att ta åkervägen ner mot ån. Till vår besvikelse hoppade motorn aldrig igång och vårt tidiga äventyr fick istället räddas av en vuxen kompanjon. Hur stor fångsten blev och vad det egentligen blev av dem där kräftorna minns jag inte. Mer än att det var upplevelsen och resan fram till den möjliga vinsten som var den exalterade delen av expeditionen. Om det blev några kräftor i buren var egentligen sak samma, men tanken på att det skulle kunna hända var motiverande nog. Kanske borde livet också ses på lite mer med samma exalterade ögon som en 11-årings? I jakten på några krälande djur med klor.
 
 
Om en vecka kliver vi in i september och jag låter mer än gärna de stickade tröjorna ligga kvar i garderoben ett tag till. Det må vara förändringarnas tid i både årstid, styre och personligen. Men än tänker jag hålla fast i det där stjärnklara, varma och problemfria så länge livet tillåter. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress