När man kliver ur duschen, slänger ett öga ut genom fönstret och ser solens varma strålar måla landskapet i röda, gula och oranga toner. Då drar man handduken kring sig, springer upp för trappen, tar fram kameran ur skåpet och slänger upp fönstret. Resultatet ser ni här ovan.
 
Nu är de här bilderna tagna för ett par veckor sedan. Men min utsikt ser ganska så exakt likadan ut just nu. Buskar och land är vattnade och jag har gjort i ordning en skål gröt, toppad med trädgårdens stora röd-rosa hallon. Ska göra av med skrivlusten, låsa telefonskärmen och avsluta kvällen med några världsliga men högst verkliga draman i Love Island. 
 
Imorgon ska jag knappa ihop två artiklar innan jag tar långhelg. Förra helgens jobb bestod av ponnyutställning och antikmarknad. Helt skilda saker, men oj vad tacksamt arbete! Hjärtat bultade åter igen för de fyrbenta djuren likt en skolflicka på väg till sin veckoliga ridlektion. Det är så fint att känna igen, se och veta exakt hur samhörigheten är till en bästa vän som man håller kärleksfullt i grimskaftet. Hur det känns att gråta både i sorg och lycka mot en varm och mjuk hals. Mulen som är av den mjukaste sammet och ögonen som kan bota även den stressigaste av själar, för en liten stund. Vill bara finnas nära, andas in och känna samhörighet som inte går att få på något annat sätt. Det drog helt enkelt i hjärtats alla trådar, men på ett fint och bekant sätt. Där är jag hemma.
Rebecca Adnell

Fantastiskt vackra bilder. Finns inget bättre än en fin sommarkväll!

Svar: Tack så mycket! Kan inget annat än att hålla med dig :)
Rode Gradin

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress