Hej kära sommarläsare som fortfarande hänger i här!
Det går väl inte att förbise att datorn inte gärna är den man prioriterar i denna härliga sommarvärme. Eller rättare sagt hinns med när jobbet rullar på och tiden är knapp. Jag har helt enkelt fått välja bort någonting ur ekvationen för att den ska gå ihop. Bloggen vet jag alltid finns kvar, och undertiden jag är frånvarande passar jag på att samla på mig minnen att berätta. Vänta bara tills kylan drar in så kommer det komma lite härliga godbitar här sen.
 
Men hörrni, nu börjar allt den där semester-nerven komma krypandes. Jag jobbar fram till slutet på augusti men börjar verkligen längta efter lite lediga sommardagar. Hittills har varje helg gått i en rasande fart och enligt mig så är det svårt att "hinna med" att känna sig ledig. Det är inte för inte som man längtar till lugnet! Sen - visst är det någonting speciellt med att komma ut till landet? Då snackar jag om stället där grusvägar tar över de sista kilometrarna från landsvägen. Där närmsta ICA bara har öppet några timmar vissa dagar. En plats där tystnaden är påtaglig och myggorna likaså. Rött hus, vita knutar och blå dörr. Med några får betandes runt knuten – det är väl ändå landet det?
 
Nu kanske vissa undrar vad jag snackar om då jag klart och tydligt bor, vad många skulle kalla det som, "mitt ute i ingenstans". Givetvis gör jag det, no doubt about it! Men jag bor ändå relativt "centralt" i jämförelse med den traditionella bilden av vad landet är. Så när jag åker ut till den här lilla stugan med knappt en människa runt husknuten, då åker jag ut på landet-landet. 😉
 
Mitt sommarvik som journalist och reporter på Nerikes Allehanda har gått fantastiskt bra hittills. Känner mig inspirerad och tillfreds. Jag märker också hur jag har ändrat mitt sätt att se på vissa saker i livet. Resonerar annorlunda och har ett helt annat fokus. Jag visste att jag på något sätt var tvungen att uttöka min umgängeskrets och hitta nya kopplingar i Örebro om jag bestämde mig för att bo kvar. Det nya jobbet och många andra pusselbitar har definitivt bidragit till den målbilden. Det var inte mer än en månad sedan som jag stod i mitt kök och brast ut i gråt för att jag mer eller mindre bestämt mig för att packa mina tillhörigheter och låta mitt liv här i länet bli ett avslutat kapitel. Tårar som grundade sig i beslutsamhet men också vetskapen om att jag var tvungen att ge upp någonting för att få det jag önskade. Nu blir det inte så, men i den stunden hade jag bestämt mig.
Jag hänförs ändå och fascineras av livets olika kast och sinnestillstånd. Älskar att titta tillbaka och jämföra utveckling, tankar och känslor. Jag trodde jag var tillfreds och att mina korta år i Stockholm var vägen mot någonting bättre Men nu inser jag att det var en händelserik transportsträcka av lärdom, som drevs av ett vilset hjärta, högljudda skrattsalvor och krampaktiga andetag. Vissa livssituationer inser man inte hur de var förrens man tittar tillbaka på dem.
 
Ni hör ju, jag har en del att lätta från hjärtat. Faktum är att jag vill skriva mer om saker som jag faktiskt gör och upplever. Öppna den där stängda boken och berätta. I slutändan så är det det jag vill göra och vad som faller sig naturligt. Men jag har samtidigt värnat om att skydda både mig själv och andra. Där privat har fått en annan innebörd än bara viljan att hålla en del saker för sig själv.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress