Är det möjligt att känna att sommaren har lidit mot sitt slut, när den precis har börjat?
I måndags blev jag in på mitt nya kontor. Med ett kontrakt som sträcker sig nio veckor framöver. Hur en siffra kan kännas som en oändlighet och ingen tid alls är lite lustigt, men än så länge känns den överkomlig. 
 
Jag jobbar numera som reporter på NA. Suget efter journalistiken kröp sig på tidigare i vintras och någonstans tänkte jag: Varför inte bara testa? Och den här veckan har varit så händelserik ska ni veta. Börjar genast tappa tidsuppfattningen och det där med att "tiden springer iväg" precis som förra våren, om inte mer. 
 
Även om jag i stort sett hela mitt yrkesliv har hoppat omkring mellan olika jobb så trivs jag på ett sätt med variationen. Har ingenting emot att testa på olika yrkesroller och med det har jag också fått chansen att hela tiden ifrågasätta mig själv om vad jag vill göra. Jag tycker om valmöjligheter och chansen att få välja lite hur jag vill ha saker och ting. Det handlar egentlligen inte om lathet och bekvämlighet, utan att jag funkar bäst så. Är så himla mycket lyckligare i en sits där jobbet inte tar överhanden, om ni förstår vad jag menar? Tappar livsuppfattningen typ. Det är svårt det där att argumentera för varför man gärna skulle vilja styra över sitt eget liv och kanske egentligen önskade mer tid åt sig själv. Utan att det låter slött och naivt haha. 
 
Sitter på kontoret i skrivande stund och medan regnet tyst trummar mot fönsterrutan drömmer jag om framtiden. Egna husnycklar, fria timmar vid skrivbordet och nya karriärsutmaningar. Nu måste jag dock byta från en dator till en annnan och fortsätta skriva lite. Två timmar kvar på jobbet springer lätt iväg. Tacka vet jag ett jobb när det känns så!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress