För snart en månad sedan stod jag i köket och tillagade söndagens middag.
Solen lös med sina sista strålar och ur högtalaren på köksbänken spelades toner av den spellista som jag spelat så många gånger förut: Carrie Underwood´s Complete Collection. Mitt i matoset och textrader om otrogna cowboys plingar det till i telefonen. 
 
För fem år sedan tog jag farväl av en fyrfota vän som varit en stor del av mitt tonåriga liv. Därefter följde sporadiska timmar på olika hästryggar, innan jag slutligen packade ihop mina tillhörigheter och flyttade till huvudstaden. Jag hade själv aldrig tagit beslutet att sluta med det som fick mitt hjärta att klappa som mest. Det beslutet togs åt mig. Men det var helt rätt och framförallt nödvändigt, såhär i efterhand. När man har gjort någonting konstant sedan väldigt ung ålder är det svårt att bara sluta. Inte minst när det handlar om en sådan livsstil som hästar är. Jag var vilse, utan tillhörighet och hade plötsligt "dötid" i överflöd som jag inte visste vad jag skulle göra utav. Men jag skapade mig ett "nytt" liv av det, utvecklade andra sidor och färdigheter. En tid som jag nu ser tillbaka på som värdefull och lärorik, som inte hade fått plats om hästtagel och halmstrån hade varit min största prioritet.
 
 
I det stallet som jag så många gånger satt min fot i tidigare, står nu två fuxston av ponnymodell. Meddelandet kom som ett kärleksbrev på posten. Hon behövde hjälp och jag hade aldrig kunnat ta mig an det ansvaret själv. Nog visste jag att ridhjälmen endast låg på hyllan tillfälligt, men inte trodde jag att det skulle bli såhär bra, okomplicerat och rätt i tiden. Jag är officiellt tillbaka, och oavsett tid så är det med tacksamhet och lycka.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress