It´s gonna be May!
Den där textraden tycks alltid sätta sig som ett klister i hjärnan varje gång april övergår till maj.
Hoppas ni har haft en skön ledig start på denna "söndag" so far. Jag varvade mellan att göra frukost och skriva ner tankar i anteckningar i över en timme.
 
Lördagskvällen fick mig att tänka. Jag brottas en del med att hitta en samhörighet i livet. Hoppar mellan olika rum, yrken, människor och sammanhang. Utan att känna att jag tillhör det. Jag är väl medveten och granskande över vem jag är och vill vara. Blir less på mitt beteende ibland, rycks med och skriker högt. Testar mig fram och lär känna sidor hos mig själv som jag uppskattar och inte. Ifrågasätter vad som får mig att känna vad, vilka som tar fram vilken sida hos mig och söker efter speglar hos människor där jag känna igen mig. Tror folk glömmer att människor som du omger dig med automatisk speglar vem du är. 
 
En person kan göra dig till någon du inte vill vara. Den som undviker frågor, skapar undanflykter och tillslut måste sätta uppropstecken och vara brutalt oskönt ärlig. En annan kan få dig till att vara precis den du vill vara. Kravlös och sedd. En tredje drar fram den spralliga och modiga sidan och den fjärde får dig att tvivla på hela din existens. Vi speglar varandra och olika människor och sammanhang är olika tydliga i vem du blir av att vistas där. Det handlar inte om det mänskliga behovet av att sätta i fack, utan att du någonstans tar ställning och utvecklar vissa intressen eller personliga värderingar och uttryck genom vilka du umgås med. Uttrycket "du kan inte vara älskad av alla" handlar enligt min mening inte om att människor kommer asky eller älska dig. Utan snarare att alla personligheter klickar inte och därmed inte har någonting i utbyte i att utveckla en närmare relation. Det finns inga fel i det och det behöver inte innehålla någon aktiv negativ tanke riktad mot dig bakom det. Det är dock ingen ursäkt till att inte vara trevlig mot människor du möter. Även fast någon har tråkig attityd mot dig eller inte faller inom ramen för vad som intresserar dig, så betyder det inte att du måste bemöta på samma sätt eller inte tillmötesgå med respekt. Låt inte någon annans referenser kring hur man beter sig påverka hur du agerar. 
 
I lördagskväll fick jag vara en del av ett så hjärtvärmande bröllop. En tjuvkik inpå en fördomsfri, kravlös och ovillkorlig kärlek mellan brudparet och i resten av gemenskapen. Det fick mig att hoppas igen, på att det finns sådan kärlek. Den som får dig att tappa fokus på världens ekorrhjul och varje tvekan på att du inte är tillräcklig. En blick som endast är ämnad för dig. Du är hela världen för någon och någon är hela världen för dig. Utan drama, tvivel och spel. Jag har noll energi för något annat än det längre. Det är allt jag vill ha, och är jag lyckligt lottad nog att få just det där, så finns det ingenting annat jag önskar mig i hela världen.
Mammas verk, som numera är en fin symbol för vad som bör väga tyngst i livets alla vägval. ❤️
Vet jag att jag vidrörde det här ämnet lite i förra inlägget, men kände att jag ville gräva vidare på det spåret. Vid ett av mina seriösa livskriser tidigare i år ( i samband med att planen om Santa Barbara gick isär) så ifrågasatte mamma mig såhär; 
 
– Men vad är det du vill få ut av att det? Varför vill du resa?
 
För mig är det helt galet att jag sitter fast på ett ställe. Ser samma sak varje dag och inte rör på mig utanför den lilla värld som är min omgivning. Jag kan inte uppskatta det när jag inte får åka iväg och andas annan luft. Jag vantrivdes på många sätt att ha hem på två olika ställen. Framförallt för att det fick mig att känna mig splittrad både rent praktiskt och själsligt. Att ha åtagande i två olika städer och på något sätt leva två olika liv som inte tillhörde varandra. Men samtidigt älskade jag det. Stockholm var oupptäckt mark där jag fick utrymme att både vara precis den jag ville och ständigt se någonting nytt. Allt var ett oskrivet blad för mig och jag var ett oskrivet blad för alla andra. Hemma var allt bekant och tryggt utan att behöva varken reflektera eller engagera mig. Vilket är ett privilegium att få ha. Men det är på något sätt en frihet till att inte ha en koppling eller tillhörighet till någonting. Du är fri att göra misstag och pressa gränser inom såväl dig själv som i din omgivning. Utan att en kotte vars åsikt du värderar varken behöver veta om eller dömma dig för det. (Fördelen med stora städer, antar jag). Det är den friheten som driver mig till att vilja resa till jordens olika hörn. Lära känna nya platser, nya ansikten och investera i nya tillfälliga liv. Lämna små delar av mig själv på en plats, och ta med mig några nya vidare. 
 
 
Vad är det som driver mig vidare? Vart kommer lusten för att alltid "drömma sig bort" och vilja ha nya intryck? Vare sig man tror att det beror på stjärntecken, personlighet eller rastlöshet så vill jag tro (och hoppas) att det inte är önsketänkande att det finns något mer som väntar på mig. Att vara nöjd är fint, att ha det bra är en tacksamhet – men det betyder inte att lite drömmande är fel. En klok man sa dock en sak till mig en gång, att var sak har sin tid. Det har jag försökt bära med mig i mångt och mycket. Men hallå jag blir inte yngre här direkt haha, någon balans får det allt ha!
 
Är du en drömmare eller realist? And if so, vad får dig att drömma dig bort?
 
 
Del 1 avslutades i början på juni månad, efter examen och flytten från Stockholm. 
Jag var uttråkad, så sjuuukt uttråkad. I vanliga fall har jag ingenting emot stillsamhet, men jag klättrade nästan på väggarna och kände det som att jag kommer missa allt kul i livet typ haha.
 
Skrev under tiden artiklar till den komersiella sidan på Nyheter24 och fick anvar för Fashionhunts Instagramkonto.
 
Vi träffades allihopa och firade lite. Blev överraskad med blommor och paket av fina Elina och Hannah.♥ Sen gick vi över till nästa firande, midsommar.
 
Jag hann med ett ombyte och åkte vidare mot nästa ställe. Är det inte så sjukt konstigt att man firar midsommar, när det känns som att sommaren precis har börjat?
 
Grillning på en av sommarens varmaste dagar. Ni ser ju klart och tydligt vilken sida jag hade lyckats sola lite mer än den andra, haha. Sen våra kvällar här ute - sååå vackra. Då var jag glad för att slippa betongen kan jag säga! 
 
Men någontans här blev Tjabo påtagligt sämre, och det var dags att låta honom vandra vidare. 11 år fick vi tillsammans, alltså halva mitt liv fanns han där. Retat gallfeber på oss alla och bjudit på både skratt som goa kramvänliga stunder. Vårt hjärtegull♥ Tacksam för den sista tiden jag fick tillsammans med honom hemma.
 
Mamma är ju numera min personliga fotograf, under protest haha. Som Ida sa för ett tag sedan om bildmaterialet här på bloggen; "Ja, det är ju mest på dig". Haha sant, men vem annars ska det vara? 😉 Jag är sjukt glad för alla bilder som är tagna om det så är på mig eller andra från olika tillfällen i livet. Tänk att sitta ocn titta tillbaka på dem tio år från nu!
 
Någonting inför nästa år är defintivt mer strandhäng. Är så bortskämd med trädgården och bekvämligheten här hemma och har verkligen inte kommit iväg någonting speciellt i år. Förutom den här gången då, när de kyligare augusti vindarna redan hade hunnit leta sig in. 
 
Sommaren handlade mycket om en typ av försoning med det förflutna, skulle jag säga. Be om ursäkt för de stunder där jag gjort misstag och öppnar dörrar för de som länge varit stängda. Man ska inte vara rädd för att nå ut till någon om det känns som rätt sak att göra. Om det så handlar om relationer eller rent av familj. 
 
Sommaren gick mot sitt slut och jag började som smått jobba lite mer igen. Hade förmodligen den lugnaste sommaren sedan jag var barn i år, vilket var långt ifrån planerat, men välbehövligt. Var sak har sin tid. Även om man har svårt att se och acceptera det just då. Tror alla saker som jag sa att jag inte ville göra, gjorde jag haha. 
 
Många skogturer tillsammans med Diesel. Mor och dotter–dagar och höstmiddagar. Vardagslunk. En ganska stor kontrast mot första halvåret på 2017 där allt handlade om nya utmaningar och ingen dag den andra lik. 
 
I november blev det inget mindre än två vändor till Stockholm. Först för en arbetsintervju och sedan för att fira min 22-årsdag! Såhär långt är ni ganska färskt uppdaterade så slänger in lite bilder fram till jul.
 
  "Kan inte låta bli att undra vart jag befinner mig om ett år vid den här tiden.. kanske sitter jag på precis samma säng med blicken ut över vidderna, eller så ser verkligheten helt annorlunda ut."
 
Det här skrev jag i ett inlägg 31 december 2016.. och här sitter jag, i samma säng, på samma plats. Med blicken fäst i fjärran. Men även om omgivningen är den samma, så är jag förändrad.
 
Nu är jag redo för allt att börja om igen → mot varmare och ljusare tider. Men först måste efterätten göras, lösögonfransarna klistras fast och klackarna på. Får väl tvinga brorsan att ta lite fler outfitbilder till ego-kontot sen 😉 
 
En stor Gott Nytt År-kram till er!!