9 november 2018

Min tid är nu

Allmänt Tankar

Lika fort som stjärnan faller över himlen har en vecka plötsligt gått. Someone snapped their finger och nu är jag redo för popcorn och idol igen.
Förra helgen spenderade jag bland vänner och öronbedövande musik. I staden som föralltid kommer kännas som ett andra hem. Resten har jag spenderat i stallkängor, Rituals klänning och en dimtät skog.
 
Finns det någon bättre känsla än att världens ligger framför ens fötter? Att spendera vardagliga timmar med sin bästis och skratta så hjärtligt att det inte kommer fram ett ljud. Hållplatser i staden som får dig att minnas tider då du kröp ner tätt intill någon i en säng som inte var din. Mitt hjärta bultar av lycka och stillas av ett inre lugn. Jag är nyfiken, säker och hoppfull. Tre byggstenar som jag tvivlade på om jag skulle kunna gjuta ihop och stå stadigt på. Jag har lärt mig att saker aldrig har varit så bra som de fortsätter att bli. Hänger ni med? När jag har trott att jag har lappat ihop livet, sinnet, så kämpade jag fortfarande. När jag har tänkt att "det här är bra nu" så har det bara blivit bättre. 
 
 
Trots att mindre än två månader återstår av 2018, så kan jag redan nu vända mig om och säga med handen på hjärtat att inget år har varit och är en sådan lärorik resa som det här. Det har varit lärdomar i livet men också ren kunskap. Yttre händelser som jag inte lyft ett finger för att det ska hända, tillsammans med min egen vilja och nyfikenhet för vad jag vill ska hända. Jag tränar och strävar varje dag för att göra mitt sinne starkare. Vill utvecklas och hitta min egen värld istället för att påverkas och trängas bland alla andra. Vad och hur du tänker avgör hela din livsbubbla. Ibland rubbas den av situationer eller omständigheter som du lite tvingas befinna dig i på grund av val som andra gör. Ibland lyser den starkare för att någon annan väljer att ta dig under sin vingar. Men du kan inte släppa in någonting nytt om du själv inte har tillräckligt med material att stå på. Så länge du har dina byggstenar så rockas din värld mindre. Välj bort bruset som ditt sinne inte klarar av och bjud in det som utmanar. 
 
 
Jag började mitt år i en ende, gick sick sack framåt och slutade någon helt annanstans. I ett mindset där det känns som att jag stundtals står till, ser jag mig om och inser att jag har gjort allt annat än det. Nästa år blir inte en nystart, det blir en fortsättning på det som det här året redan har givit mig. 
Jag tänkte ta upp ett ämne som känns aktuellt, men från en liten annan synvinkel. Börja med att ställa dig själv frågan: Vad framkallar stress för mig?
Jag har insett att den största boven för mig är att jag vill mycket. Inte nödvändigtvis att jag måste, men jag vill. Det känns stundtals som att timmarna faller ur händerna på mig. Jag vill snarare avklara saker nu, vara i fas, än att skjuta på dem åt ett möjligt senare tillfälle. Jag tror man misstar sig ofta att stress endast orsakas av måsten. Men det är bara en sidan av det. Jag har sällan saker "på hög", tiden är egentligen inte heller problemet för mig. Men varje dag vaknar jag med känslan av att vilja ta tillvara på varje tillfälle att göra allt. Men vad måste jag prioritera och välja bort, trots att jag vill göra allt?
 
Just nu känner jag mig lite distanserad från här och nu.
Spelar ingen roll vad jag lägger min tid på så känner jag mig inte fulfilled, nöjd eller avslappnad. Har så mycket som jag vill skriva ner, dokumentera, ta tillvara på. Förvara tankar i dagboken, publicera minnen på bloggen, plugga på och fastställa kunskap jag precis lärt mig, låta sinnen andas i naturen, stänga av allt ett par sekunder. Äta en bra frukost utan stress av klockan, men inte för länge så jag ändå hinner göra allt det där som jag vill innan måsten kallar. Det är som att jag är på två olika ställen samtidigt, en fysiskt och en psykiskt. Även fast ingenting av det här kommer från ett negativt ställe, så är det vad det kommer att landa i. Jag är en drömmare, med ett sinne som naturligt är på flera ställen samtidigt. Men när man går en timmes promenad i skogen med syftet av att andas in här och nu, men är så pass distraherad att man knappt är där. Då är det dags att rensa skallen och komma ner på jorden litegrann tror jag haha.
 
Vad är dina bästa tips för att hitta tillbaka till rätt fokus?
 
Det gör något speciellt med en när löven ändrar färg. När det sista av det ljusa och lyckliga övergår till mörker och kyla. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att ljuset inom dig inte fortsätter glöda. Men det är någonting, någonting som omsluter dig från tidig kväll till sen morgon. 
 
Vår och höst är alltid perioder då jag drömmer mig bort. Till en solnedgång i Tennessee, till isblå spegelblanka sjöar uppe bland bergen i Kanada. Till ett stimmigt café i New York eller en promenad längs piren i Brighton. Kliva in på en matbutik som en local och försöka orientera dig mellan hyllor av okända märken och substanser. Låtsas att du är boende där permanent och lämna delar av dig själv på varje plats. Göra avtryck, se, höra och uppskatta.
 
Ni som har tjugoårsåldern framför er, vilken fantastisk tid ni har att vänta er. Det är ett oskrivet kapitel där sidor turas om att klottras ner med tårdrypande drömmar och andlösa ögonblick. Språngbrädan till resten av ditt liv. Själv är jag bara precis i början. Vad man trodde var ens verklighet skiftar lika fort som sommardäcken på hösten. Rustade för ett nytt klimat. Jag behövde på ett sätt bygga upp ett nytt liv på en plats som jag redan levt på. Små förändringar som matchar en förändrad själ som inte längre passar i skostorleken av en 19-åring. Som att lära känna marker på nytt och jag känner att jag har kommit en bra bit på vägen. Vänt blad, fått nya möjligheter och utforskat på egen hand. Hästarna var en stor oväntad pusselbit i det, så det är jag enormt tacksam för. Som att hitta tillbaka till en bit av sig själv i en ny era.

I takt med att blicken fått sitt blänk åter, hjärtat slår med taktfast slag och själen åter är fyllt med hoppfullt mod. Så känns startsidan, det åtta tecken långa lösenordet och fonter gammalt, avslutat och ur tiden. Som att det är dags att vända blad och lämna ett kapitel där jag sedan länge satt punkt. Byta ut den svarta dagboken mot den rosa och omfamna intima stunder likt de vore det värdefullaste av guld. Att som alltid handla klokt, men låta hjärtat vara dumstridigt och fullt av längtansfullt hopp. Välja att blunda åt allt ont och bara se det som är ljust. Potentialen i dig och kärleken i mig. 

Vad som händer härnäst är helt upp till mig.
Men med lite tur så finns det ingenting som säger att det inte kommer bli precis rätt.