Vi har sett och delat. Fått värk i hjärtat och ilska i fingertopparna. Jag förstår att det kan vara svårt att inte brusa upp sig när kvinnor kastar ut sig "alla män" åt höger och vänster. Eller som att vi överdriver när vi berättar om sårbarheten att leva som kvinna i ett såkallat "mansdominerande samhälle". Jag tänker inte dra alla män över en kam, var och en får stå för sig. Men inte ens jag kan se förbi alla de gånger när jag har känt mig maktlös, sårbar eller bara rent utsagt utmattad av att behöva fajta om respekten. Respekten för min egen kropp.
 
Jag brukar ärlig talat vara lite försiktig med att ta ton när det kommer till sådana här grejer. Mest för min egen skull faktiskt, för att slippa risken för eventuella kommentarer eller konflikter där efter. I tisdags bestämde jag mig ändå för att göra det. En sådan viktig sak som spridit sig och tagit hela internet med storm. Skrev en text, valde någon bild från arkivet och publicerade. Jag och mamma sitter i bilen i stan när jag öppnar en notification från bilden som gör mig alldels varm i hjärtat. Scrollar sedan upp och inser att jag har ytterligare en kommentar, men tillskillnad från den första så får den här mig att skratta rakt ut – av förvåning. 
 
"Says her body isn't a piece of meat to look at...posts trashy pictures showing off her body"
 
Den här snubben (dock lite oklart) har alltså bestämt sig för att antingen söka upp taggen #metoo och scrollat genom flödet, eller hittat min bild av en slump, för att sedan skriva ihop en kommentar om hur trashy jag är? *Suck*
Och ja, du har helt rätt. Det var precis min tanke när jag valde bild och tryckte på publicera. Att jag skulle vara så tydlig som möjligt och samtidigt ta tillfället i akt att visa upp min kropp lite extra. Ber om ursäkt för det mixade budskapet. Men för all del – säg det inte till mig en gång utan flera så att jag verkligen förstår. Under en bild med en hashtag som står för problematiken med våldsbrott, och sexuella trakasserier.
 
 (För dig som vill läsa resten av kommentarerna så går det att göra HÄR)
 
Att du blir provocerad fysisk och psykiskt av någonting som anses sexuellt utmanande, den biten kan jag förstå. Men att använda det som argumentet till att våldföra sig på någon eller slänga ur sig trakasserier, det är bara fucked up. 
 

 
Jag minns när någon gick över gränsen för första gången. Då var jag mellan åtta och nio år gammal. Vi spelade fotboll på skolgården när en kille yngre än mig bestämde sig för att det var läge att grabba tag om min ena skinka. Det enda jag minns av situationen var att jag blev förvånad, lite ställd, och undrade vad tusan han höll på med. 
 
Nästa gång gick jag i korridoren i bollhallen. Fjärde klass. Två killar kommer bakom mig och drar ner mina byxor, men lyckas inte riktigt. Jag vänder mig ilsket om och jagar de båda in i deras omklädningrum, där jag stannar av respekt och skriker ilsket vilka fegisar de var. Jag minns inte ens att jag tvivlade på att säga det till läraren på direkten, vilket jag gjorde. Efter skolan kom den ena killen krypandes och ville be om förlåtelse. Bland annat genom att skylla på den andra killen, att han själv inte hade velat vara delaktig. Visst grabben. 
 
Under gymnasietiden var jag på väg mot bussen mitt på ljusa dagen inne i stan. Jag går förbi två män på en bänk och hör sedan hur de kommenterar min rumpa på vägen bort. "Titta på den där då" "Åh, jag kan inte släppa den med blicken". Kände mig smutsig, utittad och så sjukt jävla obekväm. Efter den dagen var jag noga med att både bära långa tröjor, och slänga de tajta jeansen jag burit längst in i garderoben. 
 
Jag sitter och fikar med en killkompis. En vanlig vardagskväll i gallerian. Två män med ett barn sitter snett åt höger ifrån mig, bakom ryggen på killen jag är där med. Plötsligt hör jag kommentarer som "henne skulle jag kunna tänka mig vara otrogen mot min fru med" och ser i ögonvrån hur de båda har vänt sina ansikten mot mig. Jag är för rädd för att säga någonting, för rädd för att ens titta ditåt med risk för att möta deras blick. Känner mig illa till mods, arg och stelfrusen. 
 
Jag skulle vilja påstå att jag har varit ganska förskonad som tjej. Vissa gånger har det varit på bådas villkor när en kille har tagit initiativ. Andra gånger inte, som exemplen ovan. Jag vet att jag som ung tjej kommer fortsätta bli utsatt för killars skeva världsuppfattning om att uttnyttja någonting som inte är deras. Både min kropp såväl som mitt förtroende. Någonting som de varken har förtjänat eller fått lov till. 
 
Men jag vill dock inte avsluta det här inlägget med hopplöshet. Utan tilltro och vetskapen om att det finns bra, kloka och vettiga snubbar där ute. Er borde det snackas mer om, för ni är dem som kan göra en förändring på riktigt!
 
 
Rutiner.
Antingen blir jag helt manisk och gör saker nästan på samma klockslag och hamnar i ett riktigt bra flyt. Eller så inser jag att jag inte har ätit någonting sedan tidig lunch när klockan är nio på kvällen. Helt beroende på hur mitt liv ser ut och vad jag gör. Blir dock lätt uttråkad och känner mig låst, så behöver någon förändring i rutiner då och då. Svårt att släppa saker också förrän jag känner mig "klar" – vill hitta någon bra balans där!
 
Tidsoptimist.
Ibland spelar det ingen roll hur lång tid jag har på mig, jag lyckas nästan alltid bli liite sen ändå. Vilket jag stör mig på då jag inte vill anses som oengagerad och lat. Det sägs dock att tidsoptimister inte är lata, utan bara ser på tid annorlunda. Att man vill vara så effektiv som möjligt, men att det skiter sig i beräkningen. Jag vill slösa så lite tid som möjligt men är kanske inte världbäst på att förutse vad som är realisitisk för hur lång tid varje enskild sak kommer ta.
 
Baka och pyssla i köket.
Jag önskar sååå att jag fann ett intresse i att testa olika recept, baka fina bakverk och stå timmar i köket innan middagar. Men än har jag inte riktigt hittat den kreativiteten. Framförallt för att jag inte riktigt är samma gottegris som förut heller hehe. Men och andra sidan så är jag väldigt intresserad av att äta bra mat och vad olika sorters ingredienser och råvaror kan tillföra kroppen. Det vill jag grotta ner mig mer i!
 
Allt.
Det viktigaste (och roligaste) enligt mig är att utmana sig själv. Testa nya saker och lära av de som kan. Vad det än handlar om. Vishet hos den äldre som levt igenom de prövningar du har framför dig, kollegan som haft/har en liknande arbetsroll som du vill ha, brorsan som får stå ut med att byta dina däck varje vår och vinter. Eller varför inte kassörskan bakom disken? Var frågvis och du kommer lära dig! Kunskap är guld, eller hur?
 
Vad vill du bli bättre på?
Är du också sådär när någon frågar vad du anser att du är bra på, så är inte problemet att du inte vågar säga det, utan att du faktiskt inte kan komma på en enda grej? Någonting som känns sådär; ah, men det här är jag faktiskt riktigt grym på! Jag känner mig väldigt medelmåttig på det mesta. Tar jag mig an en uppgift så gör jag det oftast bra, men aldrig sådär riktigt grymt. Kanske handlar det i grund och botten om dålig självuppfattning och en hög tröskel för när man själv blir nöjd och ger sig själv en klapp på axeln. Personligen och för min del tror jag det är för att nivån ökar ju äldre man blir. När jag var 12 år kunde jag stolt säga att jag var riktigt grym på att ta mig an heta hästar. Det där med hästar och ridning hade jag en känsla för, där hörde jag hemma. Dansa var jag också riktigt bra på, takten hade jag i kroppen utan att anstränga mig liksom.
 
Men när gymnasiet kom kändes det som att jag "togs ner på jorden". Saker gick inte längre lika leka lätt som det gjort tidigare. Det tror jag dock handlade om att jag förlorade mig själv på vägen och därmed också självkänslan och självförtroendet. Jag hade en väldigt hög drivkraft som ung och jag tror att det var en del av vad som fick mig att sticka ut. Jag blev sporrad av att nå resultat och pushad av att någon upplyste mig om att "det här gjorde du riktigt bra!". Jag tycker inte man borde underskatta kraften i att lyfta upp någon genom att berätta vad den personen gör bra. Precis som att du visar uppskattning för någonting, då kommer personen i fråga säkerligen göra det igen – och ännu bättre nästa gång.
 
Innan vi tog examen i våras fick vi i uppgift att sätta oss i en grupp och berätta för varandra vilka kvalitér vi tycker om hos varandra. Här är några grejer som jag fick sagt av mina fina forna klassisar;
 
  • När jag gör någonting jag tycker om, gör jag det väldigt bra.
  • Jag är en bra kollega. Man kan lita på mig och jag har lätt för att anpassa mig till andra.
  • Jag är positiv och håller en positiv anda. (Fick en kommentar av en förvånad telefonförsäljare när jag svarade i telefon förra veckan, som undrade varför jag lät så glad? Haha)
 
Att vara bra på någonting behöver ju inte vara någonting fysiskt, en prestation. Utan kan lika gärna vara kvalitér hos dig själv. Men om vi ska säga en prestation som jag är väldigt nöjd över, så är det när jag hoppade in i en vilt främmande bil i somras och både backade och vände med släp. Jäklar vad gött det kändes efteråt!
 
Kom ihåg: Säg någonting som du tycker om hos en annan person. Någonting som den är bra på. Tro mig att du kommer få tusen doser härlig energi tillbaka! #urbanchallenge