Det gör något speciellt med en när löven ändrar färg. När det sista av det ljusa och lyckliga övergår till mörker och kyla. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att ljuset inom dig inte fortsätter glöda. Men det är någonting, någonting som omsluter dig från tidig kväll till sen morgon. 
 
Vår och höst är alltid perioder då jag drömmer mig bort. Till en solnedgång i Tennessee, till isblå spegelblanka sjöar uppe bland bergen i Kanada. Till ett stimmigt café i New York eller en promenad längs piren i Brighton. Kliva in på en matbutik som en local och försöka orientera dig mellan hyllor av okända märken och substanser. Låtsas att du är boende där permanent och lämna delar av dig själv på varje plats. Göra avtryck, se, höra och uppskatta.
 
Ni som har tjugoårsåldern framför er, vilken fantastisk tid ni har att vänta er. Det är ett oskrivet kapitel där sidor turas om att klottras ner med tårdrypande drömmar och andlösa ögonblick. Språngbrädan till resten av ditt liv. Själv är jag bara precis i början. Vad man trodde var ens verklighet skiftar lika fort som sommardäcken på hösten. Rustade för ett nytt klimat. Jag behövde på ett sätt bygga upp ett nytt liv på en plats som jag redan levt på. Små förändringar som matchar en förändrad själ som inte längre passar i skostorleken av en 19-åring. Som att lära känna marker på nytt och jag känner att jag har kommit en bra bit på vägen. Vänt blad, fått nya möjligheter och utforskat på egen hand. Hästarna var en stor oväntad pusselbit i det, så det är jag enormt tacksam för. Som att hitta tillbaka till en bit av sig själv i en ny era.

I takt med att blicken fått sitt blänk åter, hjärtat slår med taktfast slag och själen åter är fyllt med hoppfullt mod. Så känns startsidan, det åtta tecken långa lösenordet och fonter gammalt, avslutat och ur tiden. Som att det är dags att vända blad och lämna ett kapitel där jag sedan länge satt punkt. Byta ut den svarta dagboken mot den rosa och omfamna intima stunder likt de vore det värdefullaste av guld. Att som alltid handla klokt, men låta hjärtat vara dumstridigt och fullt av längtansfullt hopp. Välja att blunda åt allt ont och bara se det som är ljust. Potentialen i dig och kärleken i mig. 

Vad som händer härnäst är helt upp till mig.
Men med lite tur så finns det ingenting som säger att det inte kommer bli precis rätt. 
It´s gonna be May!
Den där textraden tycks alltid sätta sig som ett klister i hjärnan varje gång april övergår till maj.
Hoppas ni har haft en skön ledig start på denna "söndag" so far. Jag varvade mellan att göra frukost och skriva ner tankar i anteckningar i över en timme.
 
Lördagskvällen fick mig att tänka. Jag brottas en del med att hitta en samhörighet i livet. Hoppar mellan olika rum, yrken, människor och sammanhang. Utan att känna att jag tillhör det. Jag är väl medveten och granskande över vem jag är och vill vara. Blir less på mitt beteende ibland, rycks med och skriker högt. Testar mig fram och lär känna sidor hos mig själv som jag uppskattar och inte. Ifrågasätter vad som får mig att känna vad, vilka som tar fram vilken sida hos mig och söker efter speglar hos människor där jag känna igen mig. Tror folk glömmer att människor som du omger dig med automatisk speglar vem du är. 
 
En person kan göra dig till någon du inte vill vara. Den som undviker frågor, skapar undanflykter och tillslut måste sätta uppropstecken och vara brutalt oskönt ärlig. En annan kan få dig till att vara precis den du vill vara. Kravlös och sedd. En tredje drar fram den spralliga och modiga sidan och den fjärde får dig att tvivla på hela din existens. Vi speglar varandra och olika människor och sammanhang är olika tydliga i vem du blir av att vistas där. Det handlar inte om det mänskliga behovet av att sätta i fack, utan att du någonstans tar ställning och utvecklar vissa intressen eller personliga värderingar och uttryck genom vilka du umgås med. Uttrycket "du kan inte vara älskad av alla" handlar enligt min mening inte om att människor kommer asky eller älska dig. Utan snarare att alla personligheter klickar inte och därmed inte har någonting i utbyte i att utveckla en närmare relation. Det finns inga fel i det och det behöver inte innehålla någon aktiv negativ tanke riktad mot dig bakom det. Det är dock ingen ursäkt till att inte vara trevlig mot människor du möter. Även fast någon har tråkig attityd mot dig eller inte faller inom ramen för vad som intresserar dig, så betyder det inte att du måste bemöta på samma sätt eller inte tillmötesgå med respekt. Låt inte någon annans referenser kring hur man beter sig påverka hur du agerar. 
 
I lördagskväll fick jag vara en del av ett så hjärtvärmande bröllop. En tjuvkik inpå en fördomsfri, kravlös och ovillkorlig kärlek mellan brudparet och i resten av gemenskapen. Det fick mig att hoppas igen, på att det finns sådan kärlek. Den som får dig att tappa fokus på världens ekorrhjul och varje tvekan på att du inte är tillräcklig. En blick som endast är ämnad för dig. Du är hela världen för någon och någon är hela världen för dig. Utan drama, tvivel och spel. Jag har noll energi för något annat än det längre. Det är allt jag vill ha, och är jag lyckligt lottad nog att få just det där, så finns det ingenting annat jag önskar mig i hela världen.
Mammas verk, som numera är en fin symbol för vad som bör väga tyngst i livets alla vägval. ❤️
Vet jag att jag vidrörde det här ämnet lite i förra inlägget, men kände att jag ville gräva vidare på det spåret. Vid ett av mina seriösa livskriser tidigare i år ( i samband med att planen om Santa Barbara gick isär) så ifrågasatte mamma mig såhär; 
 
– Men vad är det du vill få ut av att det? Varför vill du resa?
 
För mig är det helt galet att jag sitter fast på ett ställe. Ser samma sak varje dag och inte rör på mig utanför den lilla värld som är min omgivning. Jag kan inte uppskatta det när jag inte får åka iväg och andas annan luft. Jag vantrivdes på många sätt att ha hem på två olika ställen. Framförallt för att det fick mig att känna mig splittrad både rent praktiskt och själsligt. Att ha åtagande i två olika städer och på något sätt leva två olika liv som inte tillhörde varandra. Men samtidigt älskade jag det. Stockholm var oupptäckt mark där jag fick utrymme att både vara precis den jag ville och ständigt se någonting nytt. Allt var ett oskrivet blad för mig och jag var ett oskrivet blad för alla andra. Hemma var allt bekant och tryggt utan att behöva varken reflektera eller engagera mig. Vilket är ett privilegium att få ha. Men det är på något sätt en frihet till att inte ha en koppling eller tillhörighet till någonting. Du är fri att göra misstag och pressa gränser inom såväl dig själv som i din omgivning. Utan att en kotte vars åsikt du värderar varken behöver veta om eller dömma dig för det. (Fördelen med stora städer, antar jag). Det är den friheten som driver mig till att vilja resa till jordens olika hörn. Lära känna nya platser, nya ansikten och investera i nya tillfälliga liv. Lämna små delar av mig själv på en plats, och ta med mig några nya vidare. 
 
 
Vad är det som driver mig vidare? Vart kommer lusten för att alltid "drömma sig bort" och vilja ha nya intryck? Vare sig man tror att det beror på stjärntecken, personlighet eller rastlöshet så vill jag tro (och hoppas) att det inte är önsketänkande att det finns något mer som väntar på mig. Att vara nöjd är fint, att ha det bra är en tacksamhet – men det betyder inte att lite drömmande är fel. En klok man sa dock en sak till mig en gång, att var sak har sin tid. Det har jag försökt bära med mig i mångt och mycket. Men hallå jag blir inte yngre här direkt haha, någon balans får det allt ha!
 
Är du en drömmare eller realist? And if so, vad får dig att drömma dig bort?