Inspiration: Jess & Gabriel Conte

God eftermiddag från det lilla huset på närkesslätten.
Har legat i sängen ett par timmar med ett grågrönt landskap utanför. Vilat upp kroppen lite och kikat på mina absoluta favoriter på Youtube - paret Jess and Gabriel Conte. Deras historia om hur de träffades och hur de byggt upp sitt liv tillsammans är verkligen beundrandsvärt. Och att en plattform som Youtube gör det möjligt att ta del av någon annans liv på det sättet är verkligen anledning till varför jag älskar sociala medier.
 
I ett hotellrum i Edinburgh med material från dagen.
 
Ibland glömmer jag bort lite varför jag överhuvudtaget engagerar mig i att dokumentera saker för andras skull. Varför jag scrollar upp och ner i flöden likt a crazy person och vill veta vad människor som jag inte har en relation till gör om dagarna. Det finns stunder som jag blir så fruktansvärt mätt på det och skäms över mitt eget beteende. Men sen inser jag att det inte bara handlar om nyfikenheten eller uppmärksamhetsbehovet, utan att få uttrycka sin kreativitet och i det ingår det en vilja att visa upp materialet för andra. Om det så handlar om en Instagram post, luddiga tankar i ett inlägg eller en låt efter flera inspelningstimmar i studio. Vi vill alla visa upp det vi har skapat!
 
 
En anledning till varför jag ens kom in på det här ämnet är Gabriels senaste videos på hans Youtube-kanal. De är så himla satisfying att titta på för en kreativ själ som mig själv, både arbetet framför som bakom kameran. Blir helt amazed och inspirerad av människor som uttrycker sig kreativit på det sättet som han gör. När det inte bara handlar om att dokumentera en händelse utan att använda kameran till att berätta en story. För det är ju det allt det kreativa handlar om- att man vill berätta en historia. 
 
 
Kolla in en av hans senaste videos här över!
 
Alla i min familj är väldigt kreativa men uttrycker det på olika sätt. Vilket är skönt när man får ett infall och trycker kameran i handen på mamma för att ta en boomerang längs promenaden, terroriserar med att ta bilder under familjemiddagarna eller måste skärma av allt för att skriva ner någonting innan man kan fokusera igen. De fattar grejen och jag har svårt att se mig själv med någon som inte skulle göra det. 
 
Hur är ni? Tycker du det är jobbigt så fort kameran åker fram eller är du den som andas kreativitet och kanske till och med jobbar med det? Tell me!
allmänt - sommar2017 - söndag - tankar - youtube

One thing constant in life is change

Hej från den numera färdigutbildade journalisten!
Jag vet inte ens hur jag ska försöka summera de två åren som precis har gått. De har innehållit så sjukt mycket minnen, rädslor, utmaningar och äventyr. Både saker som jag har skrivit om här men framförallt erfarenheter och upptåg som jag har valt att lämna utanför. Man kan i alla fall sammanfatta den här tiden med att den verkligen har förändrat mig på riktigt!
 
Jag har träffat så många härliga människor sedan jag började plugga där uppe, inte minst min fina bestie Nicole. Jag hade aldrig varit den personen jag är idag om det inte vore för henne, och det är jag så sjukt tacksam för. Det är häftig att tänka på hur mycket vi båda har växt och utvecklats som personer under den här tiden. Både privat och i yrkeslivet. Oj vilka upptåg vi har haft alltså haha, if you only knew!
 
 
Det var med en klump i magen som jag steg av tåget i ett regnigt Hallsberg tidigare imorse. Inte för att jag är olycklig men för att jag insåg att det här inte är platsen för mig längre. Det som jag verkligen vill ha finns i en stad som jag precis har lämnat och det fick mig ärlig talat att känna mig ganska så tom. Jag har varit så skeptiskt och haft svårt att se mig själv bo i Stockholm sedan jag började plugga där. Strategiskt sätt är det smart att bo i en huvudstad, men för mig har det aldrig känts rätt och därför har jag heller aldrig tvingat mig själv till det. Idag rann inte tårarna av längtan hem utan av besvikelse och hjärtekross för det liv som jag var tvungen att lämna kvar. Jag skäms inte för att erkänna att jag har ändrat mitt synsätt på ett potentiellt liv i Stockholm - snarare tvärtom. Jag har slitits mellan de här två ställena i snart två hela år och det har inneburit jäkligt mycket stress, ångest och ensamhet. Att vilja vara på två ställen samtidigt men inte tillräckligt mycket på någon av dem har varit så påfrestande och sjukt jäkla jobbigt. Men precis lika jobbigt som det har varit, så har det också gett mig en möjlighet att få lite variation medan jag fortfarande hade den trygga punkten att stå på undertiden jag byggde upp allt det nya.
 
 
Det hände dock någonting med mitt sätt att se på livet för några veckor sedan. Plötsligt kändes vardagen inte lika tom i den lilla ettan i Bromma. Det fanns alltid saker att göra och någon längtan hem hade jag inte trots att det hade gått över en månad. Vid det laget innan kunde jag knappt bärga mig efter att få ge mig iväg på motorvägen och spendera helgen tillsammans med nära och kära. Men nu kändes det mest långt bort och nästan lite onödigt eftersom jag inte hade något behov av det. Möjligheten till spännande saker i Stockholm lockade mer än några lugna timmar i hemstaden. Jag tycker fortfarande det är superskönt att komma hem hit till landet. Men den här gången är det annorlunda, förmodligen för att jag inte har en plan för hur länge jag ska stanna.
 
Jag var inte i närheten av såhär känslosam när jag slutade gymnasiet. Men de här två åren har verkligen betytt så mycket mer för mig än bara en utbildning. Jag har flyttat till en ny stad, träffat fantastiska människor, brottats med både mig själv och de utmaningar jag har ställts inför. Jag kan med säkerhet säga att jag inte är i närheten av samma person som jag var innan. Jag är inte ens samma person som jag var för en månad sedan, eller en vecka till och med. Man utvecklas ständigt och kanske ännu mer när man ständigt utsätts för nya situationer och utmaningar som man aldrig har upplevt innan. Jag tror att jag är lite rädd för att det ska stanna av och att jag inte ska hitta nya saker att pusha mig själv i. Det är en av anledningarna till varför jag med stor säkerhet inte kommer bli långvarig här i Örebro, det kan jag säga.
 
Nu har jag varit hemma i lite mer än åtta timmar och längtar redan tills nästa gång jag åker tillbaka. Jag vet att jag är sådan här när jag känner någonting i hjärtat och jag vet att känslan kommer avta så snart jag har landat lite. Men också att den aldrig kommer försvinna helt. Oftast så är det ju så det slutar, att det blir det man inte trodde det skulle bli. Jag avskydde att skriva artiklar i skolan, nu är jag journalist. Jag såg aldrig mig själv platsa i Stockholm, nu är det där jag vill vara helst. Men det är det som är det häftiga med livet ändå - att man alltid kan ändra sig.
 
Nu ska jag krypa ner i soffan och käka lite glass. Börja fundera lite på ett sammanfattat inlägg av det vi gjorde igår och saker som jag har gjort under den senaste veckan. Kanske ta en nap och ta igen lite förlorad sömn... vi får se helt enkelt! Ha en supermysig kväll så hörs vi snart igen. Kramar♥
allmänt - framtiden - kaggeholm - lördag - sommar2017 - tankar

In the search for love

När jag började skriva det här inlägget så var det mest för att jag var uppgiven. Uppgiven över hur någonting som egentligen är så lätt, ska vara så förbannad svårt.
 
Det känns som att jag halkar efter i livet.
Jag blir 22 år i år och än har jag fortfarande inte hittat det där som så mångar andra redan har gjort. Den stora kärleken. Under det senaste året har jag verkligen utmanat mig själv till att våga vara obekväm och säga hur jag känner. Diggar jag någon så säger jag det, vill jag lära känna någon så säger jag det. Till en början var det fruktansvärt att erkänna sitt intresse för någon utan att räkna med några som helst känslor tillbaka. Vet inte hur många gånger hjärtat har klappat i halsgropen och jag helst velat radera meddelandet eller vända på klacken och gå. Men jag lärde mig snabbt att det är någonting befriande med att vara ärlig, snarare än jobbigt.
 
Min största mardröm i livet är att leva ensam. Det får låta precis hur dramatiskt som helst, men ett liv utan den största kärleken kan vara bland de (få) värsta sakerna jag kan tänka mig. Det skär i hjärtat varje gång jag tänker på att det finns en chans till att det blir precis så. Det gör mig nästan precis lika frustrerad som Charlotte i Sex and the city, ni vet, när hon utbrister sin frustration över att hitta den rätte. I quote: I´ve been dating since I was fifteen. I´m exhausted! Where is he?!  För precis så känns det ju. Vart tusan är han?
 
Det känns som att jag gjort mitt yttersta på många sätt. Jag har vågat och jag har varit jäkligt feg. Granskat och varit nyfiken, vågat släppa in när det har känts rätt och tackat för mig när det har känts fel. Jag har varit intresserad och jag har varit kär, väldigt kär. Men jag har fortfarande inte hittat det. Det handlar inte om att välja första bästa för att jag skulle vara kär i idén av kärlek, utan för att jag genuint tror på att livet är menat att leva tillsammans med någon. Det var inget som jag hade behov av innan men som växer i takt med att jag bygger mitt eget liv. Jag gjorde aktiva val att ta ett steg tillbaka under mina tonår när det kom till relationer. Varför? För att jag var fruktansvärt rädd för att vara sårbar. Jag gick från att vara en ganska kaxig och självsäker unge till någon som inte ville ta plats överhuvudtaget. Jag ville inte sätta mig själv åt sidan för att låta en potentiell pojkvän komma mig för nära inpå livet. Jag var inte redo för det då helt enkelt, inte på samma sätt som jag är nu.
 
Hur agerar man då, när man hittat någon som man fastnat för? Du försöker, känner efter och ser om intresset är ömsesidigt. Om det är läskigt med obesvarad kärlek? Of course it is! Varför tror ni så många aldrig berättar hur de känner? 
Jag vill tro att jag är ganska bra på att våga visa vad jag känner. Åtminstone så försöker jag vara det. För mig är det hundra gånger mer värt med en kille som vågar ta första steget och jag kan tänka mig att känslan är likadan the other way around. Det finns liksom ingen anledning att spela svår när det kommer till mig, antingen så är jag redan intresserad eller så är jag det inte. Jag spenderar hellre tid genom att lära känna någon än att gå runt likt katter kring het gröt. Även om jag vet att den tröskeln är svårare att kliva över själv än att vänta på att killen ska göra det åt dig. Sen om det inte skulle vara besvarat så är ju inte det hela världen. Men jag önskar såå att det inte skulle behöva vara så skräckinjagande att vilja lära känna någon. Hur det kan vara så ångestladdat att ställa en enkel fråga till någon när det egentligen borde vara så himla simpelt;
 
– Jag tycker du verkar vara en najs person, skulle du vilja hänga någon gång?
 
Done. Fan det är så många chanser som man går miste om alltså!
 
Sen är det ju det där när man vill hitta en potentiell pojk- eller flickvän. Kanske swipar man frisk på tinder eller så gör man som mig, hoppas på att faktiskt träffa någon i verkligheten. Men råden går verkligen så isär här;
Sitt inte och vänta för då kommer han inte dyka upp, sluta leta så dyker han upp - men va? Vad ska jag göra då?
 
Jag går heller inte riktigt med på argumentet att du får "settle for less". Att ens förväntningar skulle vara för höga och att det är därför du inte har hittat kärleken än. Visst när man trodde att Zac Efron magiskt skulle dyka upp och du skulle bli hans one and only love - men de förväntningarna känns ju något förminskade by now. Du letar ju trots allt efter någonting hos den andra som du fastnar för, och det går inte att styra över. Jag har mött killar som jag önskade för mitt liv att jag skulle falla handlöst för, men aldrig gjorde. Samma som de som jag verkligen känt någonting för, fast jag vet att jag inte borde. Någon kan trots allt var helt "rätt" på papper, men utan att du känner någonting. Samtidigt som någon kan ha ett förflutet som inte passar in i din mall, men som det slutar med att du faller handlöst för. Alla människor kan förändras och det är där jag verkligen tycker att man ska våga ge någon en chans. 
 
Jag vägrar tro att det är orealistiskt att hitta en kärlek som tar andan ur dig. En som gör dig nästintill beroende av någon annans sällskap. Jag har känt det - men så få gånger att det knappt går att räkna på en hand. I slutändan så vet jag faktiskt inte vad som är värst. Besvikelsen efter alla gånger du har känt det och försökt hitta kärleken, eller rädslan för att du aldrig kommer hitta den.
allmänt - kärlek - livet - lördag - tankar - vår2017