Är du också sådär när någon frågar vad du anser att du är bra på, så är inte problemet att du inte vågar säga det, utan att du faktiskt inte kan komma på en enda grej? Någonting som känns sådär; ah, men det här är jag faktiskt riktigt grym på! Jag känner mig väldigt medelmåttig på det mesta. Tar jag mig an en uppgift så gör jag det oftast bra, men aldrig sådär riktigt grymt. Kanske handlar det i grund och botten om dålig självuppfattning och en hög tröskel för när man själv blir nöjd och ger sig själv en klapp på axeln. Personligen och för min del tror jag det är för att nivån ökar ju äldre man blir. När jag var 12 år kunde jag stolt säga att jag var riktigt grym på att ta mig an heta hästar. Det där med hästar och ridning hade jag en känsla för, där hörde jag hemma. Dansa var jag också riktigt bra på, takten hade jag i kroppen utan att anstränga mig liksom.
 
Men när gymnasiet kom kändes det som att jag "togs ner på jorden". Saker gick inte längre lika leka lätt som det gjort tidigare. Det tror jag dock handlade om att jag förlorade mig själv på vägen och därmed också självkänslan och självförtroendet. Jag hade en väldigt hög drivkraft som ung och jag tror att det var en del av vad som fick mig att sticka ut. Jag blev sporrad av att nå resultat och pushad av att någon upplyste mig om att "det här gjorde du riktigt bra!". Jag tycker inte man borde underskatta kraften i att lyfta upp någon genom att berätta vad den personen gör bra. Precis som att du visar uppskattning för någonting, då kommer personen i fråga säkerligen göra det igen – och ännu bättre nästa gång.
 
Innan vi tog examen i våras fick vi i uppgift att sätta oss i en grupp och berätta för varandra vilka kvalitér vi tycker om hos varandra. Här är några grejer som jag fick sagt av mina fina forna klassisar;
 
  • När jag gör någonting jag tycker om, gör jag det väldigt bra.
  • Jag är en bra kollega. Man kan lita på mig och jag har lätt för att anpassa mig till andra.
  • Jag är positiv och håller en positiv anda. (Fick en kommentar av en förvånad telefonförsäljare när jag svarade i telefon förra veckan, som undrade varför jag lät så glad? Haha)
 
Att vara bra på någonting behöver ju inte vara någonting fysiskt, en prestation. Utan kan lika gärna vara kvalitér hos dig själv. Men om vi ska säga en prestation som jag är väldigt nöjd över, så är det när jag hoppade in i en vilt främmande bil i somras och både backade och vände med släp. Jäklar vad gött det kändes efteråt!
 
Kom ihåg: Säg någonting som du tycker om hos en annan person. Någonting som den är bra på. Tro mig att du kommer få tusen doser härlig energi tillbaka! #urbanchallenge
Sitter och väntar på att videon ska exporteras klart.
Den har tagit sig 4 % och återstående tid är 3 timmar och 40 minuter (Edit: 4 & 30 nu, wtf?)  – helt sjukt vad programmet har bråkat den här gången! Det ska liksom inte ta över tre timmar för att exportera en 15 minuters video haha... får psykbryt. Passar på att göra lite annat medan den står och tuggar. Men det tar lite längre tid än väntat innan dyker upp helt enkelt! 
 
Vet ni vad, just nu är det mycket som snurrar i mitt huvud som jag inte riktigt vill skriva om här. Och då blir också innehållet lidande. Inga tunga grejer, men saker som ligger mig för nära hjärtat och som känns för orelevant för att dela här. Det jag ville komma fram till är hur det är en fantastisk tillgång att ha ett sinne som har fullt fokus på en sak hela tiden, men samtidigt hur lidande andra saker kan bli för att jag helt enkelt inte har känsla för det just . Jag gräver ner mig i en sak åt gången litegrann. Jag tror jag är ganska beroende av att behöva känna någonting för något för att jag ska köra all in på det. Om det sedan är en vinst eller förlust i slutändan vet jag inte, förmodligen lite både och, men den frusterande delen är när man inte har känt så för en enda grej under en längre tid. Då kan jag inte låta bli att ifrågasätta mig själv och undra om det egentligen handlar om att jag är bekväm och oengagerad, även fast jag vet att det inte är så.
 
Jag definerar mig mycket i det jag gör och det livet jag lever. En av mina största rädslor är att fastna på ett ställe, i ett mönster, med någonting som jag egentligen inte vill göra. Jag har alltid sagt att om det är så att jag flyttar hem efter examen och blir kvar under en längre tid och fastnar i det livet jag levde innan, så kommer jag att se det som ett misslyckande. Den känslan brottas jag med nu. Inte för att jag tror att det kommer vara förevigt, inte för att jag inte är tacksam för ett hem att återvända hem till, utan för att två steg tillbaka i en miljö jag redan är klar i känns som ett slöseri med tid. Förstår ni hur jag menar?
 
Är dessutom lite besviken både på mig själv och att det jag har strävat efter inte har blivit som jag hade hoppats på. Det är inte här jag vill ta nästa steg och bygga upp ett nytt kapitel i mitt liv. Därför känns det ganska lönlöst att satsa på saker som jag hade gjort om det såg annorlunda ut (utan tanken på att vara på väg någon annanstans). Eftersom mina planer inte heller har gått som jag har trott än så länge så måste jag försöka komma på en ny plan. Det är väl lite där jag sitter fast just nu. Jag LÄNGTAR efter tiden då jag har hamnat där jag vill vara och veta att jag kommer vara där för en lång tid framöver. Kunna bygga upp ett hem precis som jag vill ha det, skapa en vardag med alla bitar på ett ställe och trivas med det. Jag vet att det kommer och det kommer bli så värt det när det gör det. Men när?
 
 
Känns som att det här inlägget passar mer i kategorin Tankar nu plötsligt. Så var det med den bristen på innehåll haha.. har påbörjat ett annat inlägg också som jag hoppas jag får upp imorgon!
Om ni har några tankar efter erfarenheter om det jag precis har berört här ovan så är det bara ni lämnar en kommentar här nedanför. Om inte – så hörs vi snart igen!
Ni vet när det börjar tunna ur på dansgolvet, fötterna börjar värka och det börjar kännas dags att "call it a night"? Du börjar titta dig omkring och inser att golvet inte riktigt är lika fyllt av tjejer längre, dina ögon möter plötsligt två andra vart du än fäster blicken och killar börjar plötsligt cirkulera lite för närgånget. Då vet du vad klockan är slagen - halv tre ragget är igång!
 
Jag vet inte egentligen om det här faktiskt är en grej eller om det bara är jag som har registrerat att det är ett återkommande fenomen? Kanske för att jag är den av få som är nykter och fortfarande ser livet med klara ögon. Hur som helst så har jag ett väldigt tydligt exempel från ett sådant tillfälle för bara några månader sedan. Såhär gick det till;
 
 
En helgkväll i våras besökte vi en klubb vid Stureplan som jag innan aldrig hade varit på. En relativt liten klubb i en källare med två plan, halvbra musik och blandad kompott människor. Jag har nog aldrig varit på ett ställe innan där folk har puttat så mycket på varandra och haft no chill. Jises till och med jag tappade tålamodet tillslut av att bli iväg puttad av ex antal bredaxlade killar.
 
Vi kom dit ganska sent och hamnade väl på så sätt i den mest intensiva tiden under natten. Minns vid något tillfälle där vi stod lite på kanten på ett av dansgolven och en kille började rycka i mig och ganska hårdhänt försökte få till någon form av dans. Tur man har girlsen som tar tag och räddar en från situationen haha. Hemskt ocharmigt!
 
När tiden gick så märkes det att saker skiftade litegrann. Jag och min kära vän väntade ut en tredje och underhöll oss med lite dans och snack. Nog för att man kan få en blick här och där när man går förbi eller ser sig omkring, men jag skojar inte nu när jag säger att vi var omringade av guys som såg ut som att de hade sett två köttbitar på savannen. Vi till och med flyttade på oss till olika ställen i lokalen för att det blev så sjukt obekvämt. Men inte ens det hjälpte. De var som att de hade fått något hemligt meddelande i dörren att de här är bytena för ikväll och sedan spridit ut sig för att få sin chans haha. Någon vet jag kom fram och började snacka om någonting högst oklart för att sedan gå, då kom en annan kille fram från det andra hållet och undrade vad den underliga snubben hade velat. Najs move där killen, najs move. ;) Han kanske bara ville vara trevlig mot två tillsynes sårbara tjejer, men vi alla vet nog att han förmodligen såg sin chans att lägga in en oskyldig stöt. Jag har ingenting emot killar som vågar ta initiativ, men gör det rakryggad utan en massa baktankar i fickan snälla.
 
Nu var just den här kvällen egentligen mest bisarr och någonting man kan se tillbaka på med ett gott skratt. Men jag är nog ganska säker på att jag inte kommer återvända dit i första taget. Håller mig nog till de andra klubbarna – och fortsätter att gå hem innan klockan slagit halv tre. ;)
 
Har ni någon sådan där högst skrattretande eller märklig situation från en utekväll?
Kommentera här nedan!